Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Elisabethska tiden - Marlowe och hans efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begagnade därför tillfället samt skrev Tamburlaine, som
uppfördes 1587, troligen av lordamiralens trupp. Och detta
stycke bildar epok i dramats historia, ty där löste han ett
ytterst svårt problem, på vilket alla andra dramatiker fåfängt
använt sina krafter. Han hade uppfostrats vid det klassiska
dramat, men någon Seneca-tragedi med körer och långa
deklamationer lämpade sig ej för The Curtaine’s publik, och
att skriva ett romandrama i stil med “Riddaren av den
brinnande klippan“ låg ej för hans temperament. Hans
nya drama blev i stället — utan att han förmodligen direkt
avsåg det — en genialisk syntes av den lärda
universitetstragedien och folkdramat. Det antika dramats väsen hade
varit dess väldiga patos. Men hos Seneca hade detta sjunkit
ned till en tom retorik, som i de nyklassiska dramerna än
ytterligare förtunnats till en själlös deklamation. Med
Marlowe däremot vände den äkta antikens patos tillbaka, och
den stora, nya insatsen hos honom, renässansen i hans
diktning, var just det intensiva liv och den lidelse, med vilka
han förstod att fylla sina gestalter. De voro dock väsen
av annat slag än de figurer, som i de äldre dramerna
föredragit sina torra, inlärda läxor. Folkdramat hade saknat
allt sinne för det psykologiska och blott intresserat sig för
den rika följden av slag i slag inträffande händelser, under
det att dessa i de antikiserande dramerna blott berättats av
en omständlig budbärare. Även denna smak för en livlig
handling förstod Marlowe att tillfredsställa, alla hans stycken
gå med en rasande fart, och dock är själva händelsen icke
huvudsaken, utan hjältens själsliv. Från Seneca har han
däremot tagit upp just det, som kunde intressera en publik
som den engelska, vilken njöt av blod och som lika gärna
såg tjurhetsningar och björnstrider som skådespel, och även
denna publik fann sitt lystmäte i dramer som Tamburlaine,
Blodbadet i Paris och Juden på Malta.
Men också rent formellt tog han intryck från Seneca och
det antikiserande dramat. Det senare var, såsom vi minnas,
på blankvers, under det att skådespelen för övrigt antingen
begagnade Lyly’s pretiösa prosa eller en knagglig, ovårdad
knittel. Ingendera kunde giva ett uttryck åt Marlowe’s
stormande temperament, och han valde därför blankversen.
I själva verket är han dess skapare, långt mer än Sackville
och Norton, vilkas blankvers ännu är fullkomligt träaktig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
