Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Shakspere - Shakspere’s lärlingsstycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sju sexstyvers semlor skall man framdeles sälja här i England för
tolv styver. En tre kvarters mugg skall rymma tio kvarter, och
den, som dricker svagdricka, skall dömas efter missgärningsbalken.
All egendom i landet skall bli gemensam, och min livhäst skall gå
på bet i Cheapside. Så skall det inte finnas några pengar mer, utan
alla ska äta och dricka på min bekostnad.
Så gör man en fånge: skrivaren från Chatam, och Cade
börjar förhöret: “Brukar du skriva ditt namn? Eller nyttjar
du bomärke som annat hederligt folk?“ — “Jag tackar min
Gud, att jag fått en så god uppfostran, att jag kan skriva
mitt namn.“ — “Bort med honom, säger jag! Häng honom
med sin penna och sitt bläckhorn om halsen.“
Måhända var det Cade, som lockade honom att efter
dessa framgångar inom det historiska dramat övergå till
lustspelet. Hans troligen första försök inom denna art är dock
icke självständigt, utan blott en bearbetning av ett äldre
stycke, som ägdes av Pembroketruppen, Taming of a shrew.
Med en obetydlig förändring har Shakspere’s lustspel samma
titel: Taming of the shrew.
Icke heller originalet var vidare självständigt, och dess
ena huvudparti är blott en bearbetning av Ariostos Gli
Suppositi, som 1566 översatts på engelska av Gascoigne.
Bearbetningen var emellertid så klumpig, att Shakspere i
detta fall föredrog att återgå till själva originalet. För det andra
huvudpartiet i Taming of a shrew, den drastiska historien om
hur argbiggan tämjes, känner man icke någon direkt förebild;
troligen var källan här blott en muntlig berättelse. Dessa
båda handlingar äro emellertid infogade i en tredje: om den
druckne skoflickaren Sly, som man inbillar, att han är lord
och för vilken det hela uppföres såsom ett skådespel. Med
all sannolikhet var det Sly-gestalten, som lockade Shakspere,
och i teckningen av denne går ganska säkert igen någon komisk
gestalt från Warwickshire, någon stackars fyllbult, som där
roat Shakspere. Omarbetningen av detta parti i originalet
är också det mest lyckade i dramat. Men även de andra
partierna hava högst betydligt vunnit på Shaksperes ändringar.
Den brutala italienska sensualismen i Gli Suppositi har
förvandlats till ett oskyldigt, ganska graciöst galanteri, och
särskilt har huvudpartiet, om argbiggan, vunnit i finhet och
verklig karaktäristik. I det äldre stycket äro de båda
handlande sällsport råa, hon är en oresonlig argbigga, som hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
