Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Shakspere - Shakspere’s lärlingsstycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svek honom, samt till sist också tillräcklig talang att
förbättra Peele’s tragedi. Antagligen var det icke av eget val,
utan på truppens uppmaning, som Shakspere grep sig an
med detta arbete, och några större förändringar tyckes han
ej hava vidtagit. Planen i det nya stycket, som kallades
Titus Andronicus, följer noggrant det äldre dramat, och t.
o. m. diktionen tyckes långa stycken vara densamma. Ämnet
var ohyggligt. Titus har en dotter, Lavinia, som är
trolovad med Bassianus. Men han mördas av den gotiska
drottningen Tamoras båda söner, Chiron och Demetrius, vilka
därefter först våldtaga Lavinia samt sedan skära tungan och
händerna av henne, på det att hon ej skall yppa brottet.
För mordet på Bassianus anklaga de Titus’ båda söner, som
avrättas. Liksom i Spanska tragedien lägges emellertid
huvudvikten på skildringen av den olycklige faderns sorg,
och liksom där blir han nästan vanvettig. Även
avslutningen är lika blodig. Titus fängslar de båda mördarna och
slaktar dem, medan Lavinia med sina armstumpar håller i
det bäcken, i vilket deras blod rinner. Därpå dräpas alla
de i handlingen deltagande personerna — Titus sticker först
ned sin dotter och sedan sig själv — och av alla återstår
blott den olycklige gubbens siste son, som utropas till kejsare.
Att den engelska kritiken velat frånkänna Englands störste
skald ett dylikt drama, är lätt förklarligt, men mot klara
fakta låter detta sig ej göra, och så motbjudande detta
stycke än är, var bearbetningen dock en god skola för
Shakspere. Han hade förut blott skrivit några chronicleplays
utan någon dramatisk komposition alls, och i det avseendet
hade hans andra bearbetning, Taming of the shrew, ej
heller haft något att lära honom. Här däremot tvingades
han att sysselsätta sig med ett stycke, som trots alla sina
brister, dock hade en verkligt fast dramatisk byggnad och
som lagt en alldeles avgjord vikt på den patetiska
psykologien. För hans följande utveckling fick denna studie därför
en stor betydelse.
Titus Andronicus skrevs antagligen på hösten 1592. I
december samma år fick Strange-truppen vända tillbaka till
London, och troligen sällade sig Shakspere då igen till sina
gamla kamrater. Men han förföljdes fortfarande av otur. I
januari året därpå utbröt pesten, och i följd därav stängdes
alla teatrar; den 1 februari gav Strange-truppen sin sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
