Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Shakspere - Shakspere’s lärlingsstycken - De första åren vid lord kammarherrens trupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
representation på Rose. En del började då på vanligt sätt
en landsortsturné, men bland dem befann sig icke Shakspere,
som tydligen stannade kvar i London. Detta avbrott varade
länge, över ett och ett halvt år, och först på hösten 1594
kunde lord Strange’s tjänare på allvar slå sig ned i
huvudstaden. Under tiden var Shakspere således “utan arbete“
och fick livnära sig så gott han kunde. Huru detta skett,
vet man naturligtvis ej i detalj, men så mycket är säkert,
att det var under denna tid, som hans episka
diktverksamhet inföll; troligen skrevos ock hans flesta sonetter under
dessa år. Något författarhonorar att tala om kan han
knappast hava fått av den förläggare, som lät trycka hans Venus
and Adonis (1593) och hans Lucrece (1594). Men denna
tid funnos honorar av annan art. En litteratör, som gav ut
ett arbete, dedicerade det vanligen till någon hög herre,
som besvarade uppmärksamheten med en hedersgåva. Och
det var den metoden Shakspere använde. Sin första dikt
tillägnade han den unge lorden av Southampton, med vilken
han då ännu blott hade en obetydlig bekantskap och som
han därför tilltalar med en viss försagdhet. Men lorden, i
mycket en man efter Shakspere’s hjärta och trots sitt
lättsinne tydligen en rent fascinerande personlighet, upptog
denna hyllning med välvilja, och den nästa dedikationen,
av Lucrece, visar, att förhållandet dem emellan nästan
övergått till vänskap — för så vitt detta då var möjligt mellan
två personer av så olika samhällsställning. Shakspere tyckes
i varje fall hava hyst en svärmisk kärlek till den ridderlige,
frikostige och lysande unge ädlingen, som han också hyllade
i flera av sina sonetter — bland dem även i några, där
han befriat sig från det pretiösa sonettmaneret och talar
hjärtats eget språk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
