Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Shakspere - De första åren vid lord kammarherrens trupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äldst av dessa är nog Richard III, som tydligen skrevs
för att bilda den naturliga avslutning till trilogien Henrik VI.
Obestridligt betecknar detta stycke ett stort framsteg i rent
dramatiskt avseende före de äldre. Det är icke blott en
bearbetning som Titus Andronicus och Taming of the shrew,
utan en självständig skapelse, icke en dramatiserad krönika
som Henrik VI, utan en verklig tragedi, och här märker
man först, vilken nytta Shakspere haft av sin Titus
Andronicus-bearbetning. Ty i Richard III har han tydligen
upptagit universitetsdramats teknik. Dessa universitetsdramer
voro, såsom vi minnas, antingen martyr- eller
tyranntragedier, de sista skildrande hjältar, som utan alla skrupler
frossade i brott och gräsligheter. Och en sådan “tyrann“ är
Richard III; hans historia hade också förut på grund av
ämnets likhet med Seneca-dramerna behandlats i en latinsk
tragedi, som Shakspere visserligen ej kände till.
Universitetstragedien rörde sig vidare med andar och gengångare, och
även här har Shakspere följt förebilderna — vi erinra oss
den bekanta, melodramatiska scen, i vilken alla de mördades
andar uppenbara sig för Richard och Richmond innan den
avgörande kampen, en scen, som sedermera Gustaf III
imiterade i sin opera Gustaf Vasa. Och slutligen uppträder
drottning Margareta i dramat, utan att Shakspere här hade
något stöd i Holinsheds krönika, såsom en hämndens genius,
erinrande om de väsen, vi möta hos Kyd.
Genom denna anslutning till universitetsdramat har
krönikespelet förvandlats till en i tekniskt avseende fast byggd
tragedi. Men i det stora hela är Shakspere här knappt lika
självständig som i ungdomsförsöken, och det är alldeles
tydligt, att han här imiterar Marlowe — enligt min mening
utan att lyckas. Ty det, som hos Marlowe var natur, ett
uttryck för skaldens eget temperament, är här blott maner.
Förebilden för Richard III har tydligen varit hertigen
av Guise i Blodbadet i Paris. Denne är en gestalt av
Marlowe’s eget kynne, en djävul i människohamn, som
vill det onda för dess egen skull, förtärande ärelysten och
med det djupaste förakt för den religion, för vilken han
i enlighet med sin fördel kämpar. Det är denna gestalt,
som går igen i Richard III. Men Shakspere hade icke
Marlowe’s syn på livet, icke hans glödande, anarkiska hat,
och hans Richard blir därför “gjord“, omotiverad och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
