Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Shakspere - De första åren vid lord kammarherrens trupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
teatralisk. Särskilt röjer sig efterhärmaren i en
kraftscen, som Shakspere t. o. m. dubblerat: Richard friar
först till den mördade prins Henriks änka samt vinner
hennes hand, och sedan upprepas detta frieri, då drottning
Elisabeth skänker honom sin dotter, ehuru han förut mördat
hennes båda söner. Förebilden är tydligen Tamburlaine’s
frieri till Zenocrate. Men detta stöter oss icke.
Tamburlaine har icke mördat hennes fränder, utan blott
tillfångatagit henne själv, och det hela spelar halvt inom en
sagovärld. Här däremot har scenen förflyttats till verkligheten,
de båda damerna begagna ett språk, som i kraftig realism
erinrar om roddartrappans, och själv saknar Richard det
övermänskligt tjusande i Tamburlaine’s personlighet. Det
hela har tydligen kommit till just för att visa denna
demoniska ormtjusarförmåga, ty något verkligt, praktiskt motiv
till det första frieriet kan Richard ej angiva, och scenerna
ha blott blivit teatraliska och onaturliga.
Emellertid var det tydligt, att ett dylikt stycke skulle slå an,
både genom sina fel och sina förtjänster, och till framgången
bidrog väl ock det sätt, på vilket Burbage framställde
huvudrollen. Den tragedi, med vilken Shakspere troligen
samtidigt försökte sig eller Troilus and Cressida, blev däremot
efter alla tecken att döma ett misslyckande. Stycket hör
onekligen till skaldens gåtfullaste, ehuru man numera kommit
ifrån den åsikt, som härskade på den tid, då Hagberg gjorde
sin svenska översättning och vilken åsikt icke varit utan
inverkan på själva tolkningen. Då fattade man nämligen
dramat såsom en parodi på Homeros. Men Shakspere kände
helt visst icke till Homeros, som först 1598 översattes till
engelska av Chapman, och sedan länge inser man nu, att
här blott föreligger en bearbetning av den gamla, naiva
medeltida Troja-sagan, som Shakspere läst dels hos Chaucer,
dels i några engelska översättningar av Guido delle Colonnes
krönika, varom förut (II, 254) talats. Det, som intresserade
honom i denna saga, var nog detsamma, som intresserat
Boccaccio, eller hjältinnans psykologi, hennes sensualism, hennes
koketteri och trolöshet, men ännu så länge räckte hans
krafter ej till att skildra en dylik utveckling. Ej heller
förstod han att bemästra det övriga stoffet. Sagan rörde
sig ju inom en heroisk värld, men denna hade i Shakspere’s
källor tecknats med medeltidens naiva, klumpiga realism.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
