Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Shakspere - De första mästerverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personlighet, charmen i hans väsen och till sist något av
det verkliga majestätet, som trots förnedringen imponerar,
kanske starkare än under lyckans dagar. Och den
obetänksamme, lättsinnige Richard blir i sin fängelsecell något av
en grubblare, i Shakspere’s diktning en föregångare till
Hamlet, den första dramatiska karaktär, i vilken ett verkligt
själslidande framställes. Marlowe’s gestalter, så levande de
än voro, hade dock varit ensidiga, besjälade av ett enda
patos. Den första verkligt rikt nyanserade gestalt, som det
engelska dramat har, är Richard II, en karaktär
sammansatt av idel motsatser, av både sympatiska och antipatiska
drag, men likväl — eller kanske just därför — så verkligt
levande.
Även själva kompositionen står högt. Richard II är varken
något episkt krönikespel eller någon universitetstragedi, utan
ett fullt naturligt byggt historiskt sorgespel, och i det fallet
överlägset den bearbetning, som Shakspere ungefär
samtidigt gjorde, King John, där han i själva planen tämligen
noga följer det äldre, ännu bevarade krönikespelet
Troublesome raigne of King John. Också det betydande i detta
stycke ligger inom karaktärsteckningen, i den ypperliga figur
han här skapat: bastarden Faulconbridge, denna typ för
den hurtige, ej så litet råbarkade, men glade, oförfärade
och genomärlige engelsmannen. Uppslaget till en typ av
denna art fanns väl redan hos Greene i hans Pinnar of
Wakefield, men karaktären har här vidare utförts och höjts
till ett socialt högre plan. Även i ett annat avseende är
detta stycke märkligt och belysande för Shakspere’s
världsåskådning. Richard II hade givit ett uttryck åt hans
rojalism. I King John kommer hans religiösa tolerans fram.
Det äldre stycke, som han bearbetade, hade varit en
protestantisk tendensskrift mot katolicismen. Men ur sin
bearbetning utmönstrade Shakspere sorgfälligt hela denna
religiösa polemik och inskränkte den till en kamp mot Rom
för nationellt oberoende; i detta fall stod han tydligen på
en helt annan ståndpunkt än den religiöst bornerade Spenser,
och även i sina övriga dramer behandlar han själva den
katolska religionen snarast med sympati.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
