Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Shakspere - De första mästerverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Av politiska skäl hade stycket måst nedläggas, åtminstone
den andra delen, ty drottningen tyckte icke om att se
avsättningsscener. Shakspere fick då i uppdrag att skriva om
denna mest förgripliga del och gjorde det även. Men trots
den starka rojalism, som hans drama andas, tyckes stycket
efter några representationer hava måst läggas ned, och först
efter drottningens död vågade man ånyo upptaga bägge
delarna på repertoaren. Emellertid brister Shakspere’s stycke,
som sagt, minst av allt i rojalism, och i motsats till det
äldre dramat, är tendensen tydligen den, att undersåtarne
över huvud ej äga rätt att avsätta en konung, vars kall
för Shakspere framstår såsom heligt — i den punkten var
han såsom de flesta av denna tids dramatiker strängt
konservativ, och då striden mellan folkmakt och konungamakt
sedan utbröt, stodo skådespelare och teaterförfattare nästan
mangrant på kavaljerspartiets sida. I Bolingbroke’s uppror
mot sin laglige konung såg Shakspere den första
upprinnelsen till den följande tidens alla politiska olyckor. Richard
II bildade således för honom inledningsstycket till den följd
av krönikespel, han förut skrivit och i vilka han skildrat
det stora inbördeskriget. Men det, som företrädesvis drog
honom till ämnet, var utan tvivel hjältens karaktär, och hans
mest betydande insats i dramat var också teckningen av
denna. I hans källor framstod Richard såsom en djupt
brottslig karaktär, lättsinnig, opålitlig, vankelmodig, men
hans olycksöde i förening med Shakspere’s känsla för
konungamaktens helgd gjorde skalden mera sympatisk mot honom.
Och här var det antagligen ett drama av Marlowe, Edward
II, som visade honom vägen. Detta krönikespel var nog
Marlowe’s sista, förmodligen skrivet efter Shakspere’s, Henrik
VI och till hela läggningen mycket olika Marlowe’s äldre.
Hjälten är här ingen hänsynslös kraftnatur som
Tamburlaine, Guise, Barrabas och Faustus, utan en svag, viljelös
stackare, som helt går upp i kärleken till sina gunstlingar.
Men ju djupare han sjunker i yttre avseende, dess mera
stegras sympatierna för honom, utan att han dock själv blir
moraliskt bättre. En liknande historisk företeelse var Richard
II, och hans öde var ju ungefär detsamma som Edwards.
Men under Shakspere’s hand blev denna typ vida mera
genomförd. Shakspere hopar skuggorna tungt över honom,
men samtidigt får han dock fram glansen över hela hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
