Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Shakspere - De stora tragediernas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men även karaktärsteckningen är överlägsen, och verkställd
efter samma metod som i Köpmannen i Venedig och Henrik
IV: genom kontrastering. Däremot torde man icke hava
rätt att i den meningen betrakta stycket såsom ett
djupsinnigt historiskt drama, att Shakspere här velat skildra en
strid mellan tvänne politiska principer: ett utlevat
republikanskt statsskick och den nya cæsarismen. Dylika historiska
problem lågo honom fjärran, och hela hans kunskap i romersk
historia var lånad från North’s översättning. Men väl har
han lyckats att mot varandra kontrastera de
allmäntmänskliga typer, som förekomma i all historisk utveckling: den
praktiske härskartypen med den skarpa blicken för
verkligheter, den fanatiske jakobinen och girondisten, svärmaren
och drömmaren. I Cæsar, Cassius och Brutus träda dessa
tre typer oss till mötes. Men det, som framför allt
intresserade Shakspere, var ett psykologiskt problem: huru Brutus,
som av Plutarkhos — alldeles ohistoriskt — skildras såsom
en sällsport ädel natur, såsom Cæsars vän, kunde bliva
dennes fiende och förrädare mot sin välgörare. Detta
problem löser Shakspere emellertid på ett sätt, som skapar en
alldeles ny art av tragedi. Antikens tragiska hjältar hade
aldrig ändrat patos, renässansens ej heller; de senare hade
varit antingen tyranner eller martyrer, men från dramats
början till dess slut hade de förblivit desamma. Den förste,
som visar oss en hjälte, vilken är stadd i en ständig
utveckling och vars patos förändras genom de impulser, för vilka
han utsättes, är Shakspere, och hos honom är det Brutus,
som inleder denna moderna tragedi. Utvecklingen sker
därigenom, att den tragiske hjälten utsättes för en lidelse eller
för en plikt, som är stridande mot hela hans väsen: Brutus,
en nobel, opraktisk drömmare, som står främmande och
oförstående inför politiken, ställes genom sitt namn inför plikten
att rädda den romerska friheten och mörda sin välgörare,
men denna nya plikt rycker hans själ ur dess gängor, trycker
så ned hela hans väsen, att döden till sist kommer såsom
en efterlängtad befriare. För denna nya art av tragik
betyder den yttre undergången intet, utan det väsentliga är
själens eget skeppsbrott. Inom det tragiska dramat
betecknar därför Julius Cæsar den kanske viktigaste milstolpen
i dess historia.
Efter den livliga verksamhet, som Shakspere utvecklat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
