Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Senrenässansen
- Englands litteratur
- Shakspere
- De stora tragediernas tid
- Sagospelens tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som sedermera, då Shakspere lämnat teatern, alldeles skrivits
om av Fletcher, Massinger eller möjligen någon annan.
Men denna fråga har blott ett filologiskt intresse.
SAGOSPELENS TID
Coriolanus var, som sagt, den sista stora tragedien.
Omkring 1609 kunna vi iakttaga en ny, bestämd brytning i
Shakspere’s liv. Han var nu fyrtiofem år gammal, hade
blivit en burgen man, någon stor skådespelare hade
han troligen aldrig varit, och det var därför naturligt,
att han längtade bort från scenen och till sin hembygd,
där han sedan länge var ägare av det ståtligaste huset i staden.
1610 skedde tydligen en stark omsättning inom truppen,
och i varje fall förekommer icke Shakspere’s namn i de
rollförteckningar, man har från detta år och senare. Med
all sannolikhet lämnade han därför London 1609 eller
1610 och slog sig ned i Stratford för att där tillbringa
återstoden av sitt liv. Emellertid var han alltjämt
ekonomiskt intresserad av den kungliga truppens verksamhet.
Han var fortfarande aktieägare i Globe, och 1608 hade ett
nytt bolag, i vilket också Shakspere ingick, inköpt en ny
teater, Blackfriars, där truppen spelade om vintern;
Blackfriars var nämligen en s. k. “private theatre“, d. v. s. ett
hus, vari en täckt och uppeldad sal användes till scen och
åskådarrum. Trots det att Shakspere således bodde i
Stratford, fortfor han i följd härav att skriva för sin trupp.
Men många voro dessa skådespel icke, blott tre, och snart
upphörde han även därmed för att blott leva den oberoende
gentlemannens liv; sin diktarbana hade han avslutat, innan
han uppnått femtio års ålder.
Dessa stycken hava en alldeles ny karaktär. De äro
inga tragedier, utan sagospel, över vilka det vilar ett skimmer
av solnedgång, av frid och harmoni. De stora tragedierna
hade visat oss personligheter, som andligen gått under i
livets hårda kamp, sagospelen däremot, huru även den djupt
brottsliga karaktären kan återupprättas, luttras och nå en
lycka, som är mera verklig än den, i vilken ungdomstidens
lustspel tonat ut. Ty här är denna harmoni vunnen genom
kamp och lidande. Men dessa mera patetiska gestalter äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Apr 1 18:46:15 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/3/0578.html
