Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Shakspere - Sagospelens tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och huru den lycka, som de själva icke kunnat nå, dock
synes spira upp för det nya släkte, deras dotter, som nu
träder in i livet. Och i den från Greene’s pretiösa novell
lånade handlingen har han kastat in en frisk, realistisk skildring
av en äkta engelsk fårklippningsfest, som bildar bakgrunden
till de båda barnens, Florizels och Perditas kärlekssaga.
Men högst — kanske högst i hela hans diktning —
står dock det sagospel, i vilket han för alltid sade poesiens
lätta konst sitt farväl. Det är ett bland hans mest fantasifyllda,
men på samma gång ett bland de mest tankedigra, nästan lika
starkt personligt färgat som Hamlet. När detta stycke,
Stormen, skrevs, är en svårlöst fråga, troligen först i slutet
av året 1612, möjligen redan för julen 1611. Dess
närmaste källa är icke känd, men denna var ytterst en spansk
novell, som Shakspere troligen lärt känna i någon nu
förlorad italiensk bearbetning eller rättare: såsom ett därpå
byggt äldre drama eller såsom en engelsk novell. Samma
ämne hade förut, såsom vi minnas, behandlats av Jacob
Ayrer i Die Schöne Sidea. Händelsen spelar på en ö i
Medelhavet, men det sceneri, som föresvävat skalden, har
icke varit Medelhavets, utan snarare Västindiens och där
Bermudasöarna, om vilka Shakspere av några vänner fått
notiser, som här gå igen. Närmast erinrar Stormen om
Midsommarnattsdrömmen, och liksom där kontrasteras olika
världar med varandra — dock med en stor och
karaktäristisk olikhet. I Stormen är det den mänskliga kulturen i dess
olika avskuggningar, som framställes, och dramat har således
en vida mera vittgående uppgift än att såsom i
Midsommarnattsdrömmen blott giva ett fantasiens lätta färgspel. Det
är renässansens stora bildningsfrågor, som här ställas under
debatt. Å ena sidan visar skalden oss kulturens vrångsidor.
De högre klasserna med deras förräderi, deras trolöshet
bliva endast lätt skisserade för att ej störa dramats stämning
av sagospel. Kraftigare och mera målmedvetet är anfallet
mot kulturens värsta fiende, den råa massan, som blott
lyckats tillägna sig vissa av den mänskliga odlingens yttre
fördelar, men som stulit också dem, civilisationens barbarer,
representerade av de båda druckna sjömännen Stefano och
Trinculo. Och så slutligen “naturbarnet“ Caliban. Bakom
denna gestalt ligger en dräpande polemik mot renässansens
Rousseauism, dess tro på den oförfalskade naturens renhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
