Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Shakspere - Sagospelens tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Haltlösheten av denna dröm, som funnits under alla högt
civiliserade tider, genomskådade emellertid Shakspere med
sitt skarpa verklighetssinne, och i dikt omsatte han här de
notiser han av sina vänner fått om Västindiens kannibaler.
Hans Caliban är naturmänniskan sådan hon verkligen är:
liderlig, vidskeplig, feg, lat och elak, ur stånd att höja sig
till verklig kultur. Mot Caliban ställer han ett naturbarn
av annan art. Miranda, uppfostrad fjärran från
människovärlden, utan kännedom om dess brott och dess lumpna
ävlan. På en öde ö mitt i havet har hon framlevat sitt
liv blott i sällskap med sin fader, men genom honom har
hon fått i arv det ädlaste, som den mänskliga odlingen
frambringat. Kultur och natur förenas således i hennes
gestalt till ett konstverk. Denna kultur är den skönaste,
men dock icke den högsta; den är blott hjärtats och icke
tillika tankens. Denna skiftning åter möter oss hos Prospero
— den sista utformningen av Shakspere’s människoideal,
väl utan den ungdomsfriskhet, det livsmod och den
handlingskraft, som fyllt prins Harry, mera skeptisk och mera
resignerad, men djupare, visare och mera vid i sina synpunkter.
Det är renässansens dröm om övermänniskan, som här tagit
gestalt: forskaren, som med sin kunskap behärskar tillvaron
och tvingar andarna till undergivenhet, men som blott vill
bruka sin makt i humanitetens och människokärlekens tjänst.
Och till sist rör sig dramat inom ännu en annan värld.
Liksom Midsommarnattsdrömmen spelar också Stormen inom
fantasiens rike, och dess representant är luftanden Ariel, i
vilken Shakspere på sätt och vis givit en allegori av sin
egen konst. Ariel har varit Prosperos lydige tjänare, som
utan att knota utfört den mäktige besvärjarens alla bud.
Men då Prospero lämnar sin ö för att återinträda i
verklighetens värld, bryter han sönder sitt trollspö och låter
Ariel återgå till sin fria lek i luftens rymder: “Min älskling
Ariel! Jag skall dig sakna. Dock skall du bliva fri!“ Det
var Shakspere’s farväl till diktens genius, som så trofast
tjänat honom under ett helt liv — ett frivilligt, men dock
djupt vemodsfullt avsked.
Han slutade således, medan han ännu stod på höjdpunkten
av sin skaparkraft. Någon litterär ärelystnad hade han
icke, och om än kanske med samma vemod som Prospero
drog han sig tillbaka till den stilla obemärktheten i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
