- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 3. Renässansen /
567

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Stuartska litteraturen - Ben Jonson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EVERY MAN IN HIS HUMOUR 567
framför allt till den fattige, skrytande och fege kapten
Bobadill, en ny och ganska självständig variant av miles
gloriosos. Någon skarp, frätande satir förekommer här ännu
icke. Visserligen saknar Ben Jonson alldeles Shakspere’s
godmodighet och humana humor, men ännu har han icke
börjat att hudflänga de gestalter, han skapat, och i likhet
med Aristoteles anser han, såsom han i prologen förklarar,
komediens uppgift vara “to sport with human follies, not
with chrimes“.
Hans gestalter äro därför ännu icke, såsom i Volpone,
några brottslingar, utan blott bekajade med en viss “humour“
— ett estetiskt begrepp, som han infört, men som hos honom
har en helt annan valör än det sedan fått. Termen har sitt
ursprung i tidens tämligen materialistiska psykologi. Människo-
kroppen ansågs hava olika “vätskor“ — vårt uttryck “vara
vid goda vätskor“ är ju ett minne härav — och övervikten
av den ena eller andra vätskan gjorde människan till melan-
koliker, sangviniker eller koleriker. För Ben är humour
snarast en förhärskande egenskap, ofta en viss narraktighet,
någon gång en fix idé. Alldeles nya inom dramat voro
dylika “humoristiska“ personligheter icke, och vi hava redan
mött dem i Shakspere’s Kärt besvär förgäves, framför allt
i den där uppträdande narraktige spanjoren Don Armado.
Men Shakspere hade icke gått vidare i denna art av karak-
tärsteckning, som ledde till karikatyr och ensidighet, och i
stället hade han med Köpmannen i Venedig funnit en ny
metod, genom vilken just allsidigheten och rikedomen i det
mänskliga själslivet kommo fram. Icke dess mindre kunde
han ej undgå att taga intryck av Ben’s nya “humor“, och
i de stycken, som skrevos omedelbart efter Every man in
his humour, har också han givit oss några på detta sätt
tecknade gestalter, Pistol i Henrik V, Justice Shallow och
Silence i Muntra Fruarna, Malvoglio, Sir Toby och Sir
Andreas i Trettondagsaftonen samt Jacques i Som ni be-
hagar — gestalter, som dock äro mera livfyllda än i före-
bilden. Men ganska snart fann han, att denna art av
“humor“ dock icke var den äkta, och i hans senare dramer
vänder den heller icke tillbaka.
Den framgång, Ben hade med sitt stycke, förmådde honom
att strax efteråt uppträda med ett liknande, Every man out
of his humour, som skulle åskådliggöra satsen, att varje

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 1 18:46:15 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/3/0589.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free