Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Stuartska litteraturen - Ben Jonson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“humour“ botades genom sin egen överdrift. Ehuru kanske
bättre skrivet än det förra, hade det ej samma framgång
som detta, och både härigenom samt genom sitt stridbara
lynne fördes Ben därför in på en annan art av lustspel.
Med anledning av det nyss omtalade stycket råkade han i
gräl med lord kammarherrens trupp, som på vanligt sätt
däri företagit några strykningar, och nu började han att
skriva för det konkurrerande sällskapet, lord amiralens. Men
också med detta kom han i ovänskap och övergick därför
till en barntrupp, the children of the chapel royal, som
spelade i en privatteater. För denna författade han ett
skådespel, Cynthia’s Revels, en persiflage över hovsederna,
men tillika en litterär satir med anfall dels på folkteatrarna,
dels på de obildade, estetiskt oskolade författare, som skrevo
för dessa. Dessa senare, särskilt Marston och Dekker, blevo
ytterst förbittrade och beslöto svara, men Ben förekom dem
och fick upp på teatern ännu en satir, The Poetaster, där
han under namnen Crispinus och Demetrius förlöjligade sina
bägge motståndare, vilka först senare fingo sin diatrib färdig,
dramat Satiromastix, författat av Dekker. Att i detta s. k.
teatergräl se någon litterär strid, en sammanstötning mellan
tvänne “skolor“, en lärd och en folklig, synes dock vara
att anlägga en allt för modern måttstock på tvisten, som
hade en övervägande personlig karaktär och som heller icke
ledde till några nya uppslag inom litteraturen; Ben försökte
aldrig att skapa något rent antikiserande drama, och
folkteaterns repertoar undergick ingen förändring; de tre
antagonisterna blevo ock snart goda vänner igen och började t. o. m.
att samarbeta. Men väl väckte striden ganska stor
uppmärksamhet, och i Hamlet inlade Shakspere en gensaga mot
detta käbbel samt över huvud mot tendensen att uppföra
dramer, myntade på skandalen. Denna läxa tyckes den
hetlevrade Ben Jonson också hava tagit ad notam, så mycket
hellre som Shakspere i samma sorgespel infogat en varm
hyllning åt ett drama, som Ben skrivit, men som fallit
igenom. I stället vände Ben sig till den nu populära
tragedien och författade 1603 sorgespelet Sejanus, som uppfördes
av lord kammarherrens trupp och där även Shakspere
utförde en roll — vilken vet man icke.
Detta stycke hör utan tvivel till den engelska skådebanans
mest betydande och är skrivet med en våldsam kraft. I ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
