Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Stuartska litteraturen - Shakspere’s äldre samtida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Deras efterträdare blev Shakspere. Av de äldre levde då
blott två kvar: Chettle och Munday. Den förre, som var
ungefär jämngammal med Shakspere, är mest bekant för ett
drama Hoffman, som uppfördes omkring 1600 och är ett
hämndedrama i samma stil som Spanska tragedien och
Kyd’s Hamlet, vilka då åter kommo på modet. Mera
obetydlig var Antony Munday, som börjat skriva för scenen
redan före Marlowe och som fortsatte därmed ännu flera
år efter Shakspere’s död. Av samtiden berömdes han för
sina väl hopkomna planer, men detta märkes knappt i hans
bevarade stycken, av vilka ett, the Downfall of Robert,
earl of Hundington, som behandlar Robin Hoods historia,
är det mest bekanta.
Den nya generationen framträdde kort efter 1590-talets
mitt, Chapman och Heywood 1595, Dekker 1597, Marston
och Middleton 1599. George Chapman, en personligen fin
och älskvärd man, som i det avseendet påminner om Shakspere,
hade en omfattande klassisk bildning och var särskilt berömd
för sin översättning av Homeros (1598—1615) — den
första på engelska. För folkteatern skrev han både tragedier
och komedier. Av de förra torde väl hans Bussy d’Amboise
stå högst. Ämnet var lånat från De Thou’s franska historia,
men händelsen hade i verkligheten tilldragit sig helt kort
förut. Bussy d’Amboise hade mördats av greven av
Monsoreau, vars maka han förfört. Denna historia är här
emellertid skildrad med en lidelsefull glöd, själva mordscenen har
något spöklikt hemskt över sig, och den historiska
bakgrunden, ligans samvetslösa intrigspel, är här förträffligt
återgiven. Förmodligen slog stycket an, ty Chapman skrev
även en fortsättning, the Revenge of Bussy d’Amboise,
vars huvudgestalt, Bussy’s broder och hämnare Clermont,
företer en viss likhet med Hamlet. Men även som
komediförfattare var Chapman lyckad. I Monsieur d’Olive har han,
tydligen under intrycket av Ben Jonson’s komiska typer,
skildrat en hjälte, som är en blandning av narr och kanalje
— en onekligen mycket roande typ. Men högst står han
nog i sin tillsammans med Ben Jonson och Marston skrivna
Eastward Hoe, som väl huvudsakligen härrör från Chapman
och är en av denna tids mest kulturskildrande stycken. En
guldsmed i London har två döttrar, av vilka den ena,
Gertrude, gifter sig med en avsigkommen riddare, Sir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
