Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Stuartska litteraturen - Shakspere’s yngre samtida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ny genre inleddes ej härmed och kunde ej heller gärna
inledas, ty en upprepning av idéen skulle säkerligen ej hava
blivit lika rolig. Inom komedien i övrigt anslöto de sig
först till Ben’s stil. Men deras styrka låg snarast på ett
annat område: inom det romantiska skådespelet. Det första
stycket här var Philaster, som skrevs ungefär samtidigt med
Cymbeline, varmed Shakspere i viss mån återgick till det
lustspel, som han odlat under sin ungdom före den stora
tragiska perioden. Inom denna värld spela också Beaumonts
och Fletchers stycken. Men den slöja av fantasi och dröm,
som vilar över Shakspere’s sista sagospel, vilar ej över deras.
Väl fyllas deras stycken av en bedårande vacker lyrik, väl
teckna de här ovanligt fina och nobla kvinnogestalter,
liknande dem, som träda oss till mötes i Shakspere’s sista
dramer, lidande och uppoffrande, men deras dramer ha
onekligen något raffinerat över sig, och de använda betydligt
starkare retmedel på fantasien än Shakspere behövt. Stycket
A king a no king är redan byggt på blodskamsmotivet.
Konung Arbaces blir lidelsefullt förälskad i sin syster, vilken
han ej sett sedan hon var ett barn, och denna passion är
onekligen tecknad med stor kraft. Men för konsekvensen rygga
författarne ännu tillbaka, och konflikten löses därigenom, att
Arbace befinnes vara ett understucket barn. Han har således
ingen rätt till kronan, utan denna övergår till hans syster, som
nu, då blodsbandet ej förenar dem, kan räcka honom
sin hand.
Men det för dem mest karaktäristiska dramat, om än det
ohyggligaste, är dock the Maid’s Tragedy. Det hela är
anlagt på tvänne scener, som vad man än må säga, höra
till dem, vilka man ej kan glömma, då man en gång läst
dem. Konungen har gift bort sin gunstling Amintor med
Evadne, syster till den segerrike fältherren Melantius.
Tärnorna hava dragit sig tillbaka och de nygifta äro allena.
Het av lidelse närmar sig Amintor Evadne och vill föra
henne till brudsängen. Hans repliker äro korta och flämtande,
hennes lika korta, men isande kalla:
— Jag mår icke väl.
— Till vila då! Låt mig sluta dig i dessa armar, till dess jag
drivit bort sjukdomen.
— Jag kan ej sova.
— Så skola vi vaka. Jag vill icke heller sova.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
