Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Stuartska litteraturen - Shakspere’s yngre samtida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag vill ej gå till sängs!
— Jag ber dig.
— Ej för allt i världen.
— Varför?
— Varför! Jag har svurit, att jag icke vill.
— Svurit?
— Ja.
— Bah! Det är ju blott en bruds blyghet!
— En bruds blyghet?
Amintor vet ej rätt, vad han skall tro om denna halvt
gåtfulla köld: “Så sluta då upp och låt oss gå till vila.
Om du lovat dina gamla vänner bland tärnorna att denna
natt bevara din jungfrudom, så kan det ske på annat sätt.“
“En jungfrudom vid mina år!“ Amintor studsar och börjar
ana det hela, men hon fortsätter: “Se på dessa kinder! Det
heta blod, som där sjuder, vore ej i stånd till ett dylikt
löfte. Nej, i detta hjärta bor så mycken lidelse och så
mycken vilja att giva denna fria tyglar som någonsin hos
en kvinna“ — och så yppar hon hemligheten: hon är
konungens älskarinna.
— Konungen!
— Nå, vad vill du nu?
— Det är icke konungen!
— Du enfaldige Amintor, varför tror du, att han bestämde det
här giftermålet?
— O, du har nämnt ett ord, som plånar ut all tanke på hämnd.
Det ligger skräck i detta helgade namn “konungen“. Vilken bräcklig
människovarelse djärves väl lyfta handen mot honom? Gudarna må
åtala honom, om det så behagar dem. Till dess måste vi lida och
bida. Men vilken djävul satte väl i ditt huvud, att du skulle gifta
dig med mig?
— Jag måste ju ha en far till mina barn, en, som kunde bära
namnet av min man och göra min synd mera hedersam.
Och så slutar scenen därmed, att Amintor lovar att —
finna sig i den roll, Evadne och hennes älskare tilldelat
honom! Själva de dramatiska effekterna erinra ju starkt
om de spanska, den religiösa vördnaden för konungen likaså.
Men en spanjor skulle utan tvekan hava stött ned den
kvinna, som fläckat hans heder, och i detta fall skulle vi
snarast hava sympatiserat med honom.
Denna scen är redan den första i andra akten. Men det
följande är lika laddat på handling. Den förtvivlade Amintor
anförtror sig åt Evadnes bror, den tappre Melantius, och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
