Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Stuartska litteraturen - Shakspere’s yngre samtida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
första försöket att göra skådespelarkonsten själv till föremål
för dramat. Och detta är nästan symboliskt. Man börjar
vända sig från det stora kraftiga livet för att skildra konsten
själv. Men detta är ett dekadanstecken. Under de verkligt
stora perioderna i mänsklighetens historia hava aldrig livet
och konsten varit likvärdiga faktorer.
Massinger och Ford voro också de sista betydande
dramatikerna. Massinger dog 1638, och samma år slutade Ford
upp att skriva för scenen och flyttade till landet, där han
kort därefter avled. Beaumont hade dött redan 1616, Fletcher
1625, Middleton 1627 och Ben Jonson 1637; Websters
dödsår är okänt, men var väl tidigare, ty han hade börjat
redan 1601. Alla de stora voro således döda före 1640,
och av det nya släktet, Shirley m. fl. var ingen någon
verkligt betydande skald. Det var således knappast några yttre
anledningar, som medförde det engelska renässansdramats
död — dess år voro räknade och dess livskraft förbrukad.
Men i frid fick det icke sluta sina dagar.
Puritanerna hade alltid ursinnigt hatat teatern, och båda
voro naturliga fiender. Dramat var ett uttryck för
renässansens frigjorda livsuppfattning, och det var förklarligt, att
det skulle stöta den trånga puritanska världsåskådningen
tillbaka, religiöst och moraliskt bornerad som denna var.
Därtill kom, att dramat mer och mer blivit ett språkrör för
kavaljerspartiets rojalism. De puritanska pamfletterna emot
teatern blevo därför allt talrikare, och dessa kulminerade till
sist i Prynne’s bekanta Histriomastix (1632), där författaren
börjar med att bevisa, att skådespelen leda sitt ursprung
från djävulen. De äro hedniska genom de eder, som där
förekomma, de missbruka Gruds namn, de framställa laster
och uselheter, och särskilt upprörd kände sig Prynne
däröver, “att Shakspere’s skådespel tryckts på fint kronpapper,
bättre än de flesta biblar“. Prynne blev emellertid hårt
straffad, naturligtvis icke för sitt angrepp på dramat, utan
för ett i boken förekommande beslöjat klander av drottningen.
Hans bok brändes, han fick böta 5,000 pund, ställdes vid
skampålen och fick bägge öronen avskurna. Detta skedde
1634. Men endast fem år därefter utbröt det stora
upproret, och en bland de segrande puritanernas första åtgärder
var att stänga teatrarna. 1642 var det därför även i yttre
måtto slut med det engelska renässansdramat, skådespelare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
