Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Milton - Förberedelserna för Miltons dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
här kommer ett äkta engelskt drag fram: det utvecklade
natursinnet, som vi förut iakttagit redan inom den
angelsaksiska diktningen och hos Chaucer. Vi märka det nu än
starkare hos William Browne. Hans Brittania’s Pastorals
äro väl berättelser om herdar, men huvudvikten ligger
avgjort på beskrivningen av landskapet, och Browne är därför
en föregångare till Pope och Thompson, den “beskrivande
diktens“ skapare, men även till Milton. Talrikare voro de
episka försöken, och de, som här vidare fullföljde den
religiöst-allegoriska epik, som Spenser inlett, voro tvänne
bröder Fletcher, Giles och Phineas, kusiner till dramatikern.
Giles Fletcher skrev ett dylikt epos, Christ’s Victory i
fyra cantos. I den första av dessa uppträder
Barmhärtigheten i tvist med Rättvisan inför Guds tron, och
sången slutar därmed, att Kristus utsändes i världen. Den
andra skildrar frestelsen i öknen, den tredje passionen och
den fjärde uppståndelsen. Hans broder Phineas är mest
bekant för sin stora dikt the Purple Island, där han i form
av allegorier behandlar människans anatomi. Början, där
han ännu blott sysselsätter sig med fysiologien, är
tämligen släpande, men i den sjätte canton, där han övergår
till psykologien, sväller dikten ut till en stor strid mellan
människans egenskaper, mellan dygder och laster i den
Spenserska diktens stil. Det var dylika försök, som lågo
bakom Paradise lost.
Men man skrev även, om än sparsamt, antikiserande
läsedramer i Trissinos stil. Phineas Fletcher författade ett
dylikt, Sicelides, Lord Stirling icke mindre än fyra, och vid
universiteten uppförde man fortfarande de latinska
humanistdramerna — Milton’s Samson Agonistes var således ej utan
förberedelser. Men även den Spenserska lyriken fortlevde.
Skotten William Drummond är, jämte Milton, den engelska
renässansens siste sonettskald, och i hans Flowers of Sion
går den Spenserska religiösa lyriken igen.
Felet hos Spenser och hans meningsfränder var
måhända deras alltför starka intresse för de estetiska teorierna.
Den konstnärliga reflexionen tog därför hos dem ofta överhand
över fantasien, allegorierna blevo allt djupsinnigare och
djupsinnigare, men därmed förlorade de i omedelbarhet och
enkelhet, blevo pedantiska och obegripliga. Den Spenserska
skolan mynnade därför — utom hos Milton — ut i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
