Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Milton - John Milton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en svärmisk kärlek till modersmålet, och en av hans första
dikter, som han skrev vid blott nitton års ålder, är en hymn
till detta modersmål. Liksom Spenser stod han också i ett
starkt beroende av italienarna och har på italienska författat
flera sonetter. Och slutligen finnes hos honom samma religiösa
patos som hos Spenser, ett patos, som dock ännu icke har
denna uteslutande puritanska karaktär som under den tredje
perioden. Av Shakspere var han vid denna tid en varm
beundrare, och ehuru han icke skrev några dramer för
folkteatern, författade han dock tvänne maskspel, vilka
uppfördes på ett par högadliga slott. Även däri fortsatte han
slutligen den Spenserska traditionen, att han var den engelska
renässansens sista sonettskald. Men under hans hand blev
denna diktform något nytt och annat, icke längre en lek
med ord, broderier på den gamla, kärleksfilosofiens väv, utan
ett uttryck för Miltons egen manliga, dystert färgade
världsåskådning, och stroferna få hos honom något av samma
stålklang som Dantes terziner.
De viktigaste dikterna i Minor Poems äro Lycidas, Allegro
och Penseroso samt de båda maskspelen Arcades och Comus.
Lycidas är en hyllning till en avliden ungdomsvän, Edward
King, och hållen i Vergilius’ pastorala stil — ett arv från
den Spenserska skolan. Vida mera betydande äro de båda
parallelldikterna L’Allegro och Il Penseroso. Att de skulle
beteckna någon brytning i Miltons själsliv, övergången från
en mera ljus världsåskådning till mannaårens mera
allvarstyngda, är föga sannolikt. Båda dikterna skrevos tydligen
alldeles samtidigt och motsvara varandra i alla detaljer.
Uppslaget till dem hade Milton antagligen fått från ett då
populärt arbete, Burton’s Anatomy of Melancholy, och syftet
var att skildra de olika temperamenten. Såsom studier i
detta avseende äro de högst märkliga, ty de äro de första,
där just det subjektiva i naturuppfattningen framhålles. Den
förra dikten avsåg att teckna tillvaron, sådan den tedde sig
för — vad vi skulle säga — sangvinikern (l’allegro), under
det att den senare dikten skildrar tillvaron, sedd med
melankolikerns ögon. Naturen får här för första gången själv så
att säga ett temperament, blir verkligt levande och besjälad,
och det var också från dessa båda dikter, som 1700-talets
romantiskanaturpoesi utgick, Gray’s Elegy written in a country
churchyard m. fl., men även den rent beskrivande dikten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
