Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Milton - John Milton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom kaos’ ändlösa, nattliga rymder och stannar först inför
tvänne övernaturliga väsen, Kaos och Natten, som härska i
denna värld. De underrätta honom om den underbara värld,
som kommit till efter hans fall, och åter lyfter han sina
vingar till flykt genom kaos. Så skönjer han på avstånd
ett ljus, en stjärna, som i en gyllne ked hänger ned i kaos:
den nyskapade världen, Cosmos, och till sist stannar han
på världsskalets yttersida och börjar att vandra fram på
detta — en fantasi, som är både grotesk och grandios.
Slutligen stannar han vid den punkt, där Cosmos hänger
samman med empyréen, och på den Jakobsstege, som
förenar båda dessa världar, klättrar han från kaos och skalets
yttersida in i Cosmos, men bländas först av dess skönhet.
Så börjar han åter sin flykt, ilar förbi stjärnor och planeter
och stannar först på Solen, där han möter ärkeängeln Uriel,
som satts att vakta denna himlakropp. Satan utger sig för
en av de mindre änglarna, som från himlen flugit in i
världen att skåda dess skönhet och frågar Uriel efter människan.
Sedan ärkeängeln, som ej misstänkt hans svek, visat honom
jorden, där denna svävade i universum, fortsätter Satan ånyo
sin färd och stannar på berget Niphates vid Edens gräns.
Därifrån smyger han sig in i paradiset, och här kommer
diktens glansparti, den underbara skildringen av det första
människoparet och av den lyckofyllda natur, som omgav
dem. Det var särskilt härifrån, som 1700-talets diktning
mottog så många nya impulser, ty denna klassiskt rena
poesi med dess upphöjda, kyska allvar var dock något annat
än upplysningstidevarvets lärodikter och dess lystna
kärlekskväden. Med hymner hälsa Adam och Eva morgonen och
natten, himlakörer kväda deras bröllopssång, då de sjunka
i varandras armar, näktergalen sjunger dem till ro, och från
taket av deras hydda höljer dem på morgonen en skur av
rosor.
Vid sidan av denna skildring går den andra, av Satans
försåt. Uriel hade av Satans ondskefulla blick vid avskedet
anat oråd och skyndat till Gabriel, som hade vakten över
paradiset, att varsko denne. De uppspåra också fienden,
och ett ögonblick stå de båda änglarna i fruktansvärt
majestät mot varandra. Någon strid blir likväl ej av, ty Satan
flyr. Därefter följer ett långt avbrott i dikten. För att
styrka Adam har ärkeängeln Raphael skickats från himlen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
