- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 3. Renässansen /
616

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Milton - John Milton

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Manoa återvänder nu och berättar för kören, att hans
underhandlingar hålla på att lyckas, och att Simson
antagligen skall bliva fri. Men medan han talar, hör man ett
väldigt larm och skri — filistéernas jubel, då den fångne
kämpen föres in i deras festsal. Efter en stund följer ett
nytt larm, men starkt, förfärande, ej likt det förra. Och
förklaringen till detta ges av “budbäraren“, en israelitisk
man, som från Dagonsfesten ilat till dem. Under filistéernas
hån hade Simson förts in i festsalen. Tåligt hade han låtit
sig ledas fram och utfört de kraftprov, man äskat av honom.
Men så hade han bett sin ledsven, att få stödja sina trötta
armar mot de väldiga pelare, som uppburo hallens tak.
En stund stod han där försjunken liksom i bön, i sinnet
välvande en stor tanke, men därefter böjde han sig ned,
grep med väldig kraft i pelarne och störtade hela huset
överända, så att han själv och alla filistéerna begrovos i
gruset. Och så slutar dramat med körens på samma gång
helleniska och bibliska jubelsång:

Med hjärtat av fröjd och stolthet fullt,
Druckna av vin och avgudatjänst,
Mätta av oxars, getters fett,
Sin avgud sjöngo de och ställde
Framför den livets Gud, som bor
I Silos ljusa helgedom
— — — — — — — — — —
Hans anlet skyms väl stundom bort,
Men lyser över oss igen.
Sin trogne kämpe han förvisso gett
Ett härligt vittnesbörd, men sorg åt den,
Som trotsar i förmätet mod
Hans outgrundliga försyn.
Och sina tjänare till lön
För prövningar han skänker mod och tröst
Och insikt ny och rik, förhoppning skön
Och sinnets lugn i rofyllt bröst.


Rent konstnärligt sett står Samson Agonistes nog högst
bland Miltons dikter, och av senrenässansens många
antikiserande tragedier är den utan all gensägelse icke blott den
förnämsta, utan den enda, som verkligen lyckats nå det
mål, som föresvävade tiden. De övriga hade endast fäst
sig vid det antika dramats yttre apparat; Milton var den
ende, som förmådde intränga i dess egentliga väsen. Hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 1 18:46:15 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/3/0638.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free