Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur
- Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
INLEDNING
Under medeltidens avslutningsår hade Frankrike allt mera
bestämt utvecklat sig till en fast organiserad nationalstat
med en stark konungamakt. Men denna utveckling hade
avbrutits, då fransmännen under 1500-talet smittats av
renässansens oroliga anda, och ett ögonblick, under det våldsamma
inbördeskrigets tid, såg det ut, som om den nya
nationalstaten totalt skulle brytas sönder. Anarkiens spöke reste sig
hotande vid synranden, och den konungamakt, som gått i
spetsen för enhetssträvandena, hade då sjunkit ned i
vanmakt, nästan förakt. Vid Henrik III:s död voro spanjorerna
herrar i Paris, ligan och hugenotterna hade sins emellan delat
landets provinser, och det var att frukta, att en spansk infant
skulle krönas till konung i det Frankrike, som under
medeltiden så mödosamt hoptimrats.
Frankrikes räddare blev Henrik IV, och nu följde, med
1600-talet, en kraftfull reaktion, auktoritetens, den politiska
och religiösa auktoritetens reaktion mot renässansens
individualism. Denna reaktionsrörelse hade väl, såsom vi sett, börjat
redan under senrenässansen, med de religiösa
bekännelseskrifterna. Men dessa hade blott angivit tendensen hos den
nya tiden, och den stora reaktionsperioden kom först med
1600-talet. Dess fältrop var: auktoritet, centralisation, enhet
i religion och statsliv, och även inom diktkonsten återspeglas
nu samma tendenser.
Men å den andra sidan genomfördes detta program ej
med ett enda slag. Renässansens ande levde fortfarande
kvar, och under hela den första delen av 1600-talet pågick
ännu kampen mellan de båda riktningarna. Frondeupproret,
som slutade 1652, var det sista utbrottet av samma
anarkiska anda, som framkallat 1500-talets inbördeskrig, och
först då Ludvig XIV själv efter Mazarins död 1661 fattade
statsrodret, segrade den politiska, religiösa och sociala
centralisationen. Tiden före 1660 är därför en övergångsperiod,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Apr 1 18:45:13 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/4/0023.html
