Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
både inom politiken och litteraturen, och vi skola närmast
söka att skildra dess skaplynne.
Efter inbördeskrigets fruktansvärda lidanden hälsades
Henrik IV, det nya, nationella och starka konungadömets
representant, nästan över allt såsom en befriare. Anarkiens dagar
voro slut, och konsolideringsarbetet från Ludvig XI:s och
Ludvig XII:s dagar kunde åter börja. Men det nya
konungadömet led dock ännu av väsentliga svagheter.
Regeringsmyndigheten under medeltiden, även när den
var som starkast, hade aldrig fullt genomträngt hela
samhället. Den var ännu fullt individuell, förkroppsligad i
konungens person. I viss mån fortsatte detta system ännu
under Henrik IV och Ludvig XIII, och konungen samt
hans hov befunno sig därför nästan ständigt på resor för
att på olika orter handlägga de ärenden, som måste avgöras.
En centralförvaltning och ett verkligt ämbetsmannastånd
saknades ännu, och det bildades först under Richelieu och
Ludvig XIV. De föregående försöken hade ej varit lyckliga.
I enlighet med medeltidens feodalsystem hade man i spetsen
för de olika provinserna ställt högadliga guvernörer, men
dessa hade, särskilt under det stora religionskriget, visat
en tydlig tendens att göra sig oberoende av regeringen, och
ännu under 1600-talets förra del förekommo flera uppror av
dylika höga herrar, en Gaston d’Orléans, en Condé, en
Montmorency; de avslutades först med frondeupprorets
undertryckande. Richelieu började därför att införa ett annat
system, som sedermera vidare utvecklades. Dels minskade
man guvernörernas makt genom att uppdela guvernementen
i flera och smärre, dels satte man vissa kontrollörer vid
guvernörernas sida, dels tog man från dem militärbefälet
över fästningarna, dels skickade man “intendenter“ med en
omfattande myndighet till guvernementen, ehuru till en
början blott med tillfälliga uppdrag. Faran för självrådiga
guvernörer försvann därför allt mera, all makten samlade
sig genom ett under 1600-talet fast organiserat
ämbetsmannastånd i regeringens hand, och centralisationen inom
förvaltningen kunde därför så småningom genomföras.
Den huvudsakliga faran för rikets enhet låg naturligtvis
hos de högadliga familjerna, av vilka flera under
medeltiden varit helt eller halvt suveräna. Uppgiften var här att
förvandla denna klass till en visserligen socialt ansedd, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
