Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur
- Den religiösa kulturen
- Libertiner, gallikaner, jesuiter och jansenister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN RELIGIÖSA KULTUREN
LIBERTINER, GALLIKANER, JESUITER OCH
JANSENISTER
På det tridentinska mötet hade den ultramontana
reaktionen segrat, och omedelbart därefter utbröt det stora
religionskriget i Frankrike. Men detta förvandlade icke Frankrike
till ett Spanien. Alldeles frånsett den religionsfrihet, som
calvinisterna tillkämpat sig, fick icke en gång katolicismen
i Frankrike samma fanatiska karaktär som i det södra
grannlandet. Religionskriget hade väl förts med en oerhörd
förbittring, men denna hade dock i grunden mera närts av
fransk partilidelse än av något rent religiöst patos. När kriget
slutat och partierna försvunnit, upphörde också till en stor del
intresset för den katolska religionen, och den s. k. libertinen
blev redan i början av 1600-talet en ganska vanlig företeelse.
Begreppet “libertin“ var likväl ännu tämligen svävande,
och 1600-talet hade ej nog världserfarenhet att kunna skilja
på frihet i åsikter och frihet i seder. Man begagnade
därför ett gemensamt namn för att beteckna såväl fritänkaren
som vivören, och så till vida hade man rätt, att skillnaden
mellan båda nog ej var stor. Hos de ledande i samhället
satt religionen ytterst löst. Officiellt var man visserligen
hugenott eller katolik, men i sällskapslivet skämtade man
ganska obesvärat med all religion och kanske ännu mera
med moralen. “Paris kan väl vara värt en mässa“ — var
nog en maxim, om vilken Henrik IV, le roi galant, alls
icke var ensam. Trots det förbittrade religionskriget var
det således varken Calvin eller Loyola, som segrat; snarare
var det Marot, Rabelais och Montaigne, den gamla franska
levnadslusten och den franska skepticismen.
Den moraliska libertinismen återfinna vi i en serie av
småpoem — såsom le Parnasse des poètes satyriques —
visserligen utan något litterärt värde och mycket skabrösa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Apr 1 18:45:13 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/4/0028.html
