Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Den religiösa kulturen - Libertiner, gallikaner, jesuiter och jansenister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men kanske på sin tid mera lästa än Malherbes och
Corneilles’ högstämda dikter. Det filosofiska fritänkeriet kunde
däremot ej framträda med lika öppet visir, ty detta var
ännu livsfarligt, men av memoarerna se vi dock, att det var
ganska utbrett. Libertinerna bildade olika kotterier, som
samlade sig på vissa krogar, motsvarande det följande
århundradets caféer, och vid glasens klang gycklade och
skämtade man där med religion och seder. Dessa libertiner,
Theophile de Viau, Des Barreaux m. fl., voro, om man så
vill, degenererade ättlingar av renässansen, men de voro
även förfäder till det nästa århundradets upplysningsfilosofer.
Inom litteraturen ha de väl sällan framträtt, men de utgöra
dock den bakgrund, mot vilken Pascals Pensées och flera
av Molières dramer avteckna sig.
Om den ton, som var den vanliga bland libertinerna,
får man den kanske bästa föreställningen genom ett brev,
som Gaston d’Orléans, Ludvig XIII:s broder, skrev till en
bekant och där han omtalar ett äventyr, som deras gode
vän Praslin haft på ett värdshus, där han tagit in. På
natten hade en gengångare uppenbarat sig för honom “och
då Praslin frågade, vilken han var, hade spöket svarat: ’jag
är Charles Gobelin’. ’Det var bra det, min käre Charles
Gobelin. Låt mig då få sova i fred.’ Men spöket sade:
’Bed till Gud’. ’Vill du, att jag skall be för dig?’ ’Nej,
jag är fördömd.’ ’Det gläder mig’. Men den andre sade:
’Du är det också.’ Praslin frågade då, om man brände
folk i helvetet. Den andre förnekade detta och sade, att
man där endast var berövad Guds åsyn. ’Nå, är det inte
annat än det, så skall jag söka vänja mig vid saken’.“
Den nattliga synen utvecklade sig därefter till ett animerat
slagsmal mellan Praslin och gasten, som efter vad Praslin
sedan fick veta av kyrkoherden i byn verkligen var en
Charles Gobelin, som tre månader förut blivit vederbörligen
hängd. Och så slutar hertigen sitt brev: “Efter detta
företog Praslin en vallfärd till Notre Dame de Liesse och
omvände sig fullständigt. Jag råder er att göra detsamma.
Faictes mes baisemains aux dames.“
Tonen i ett dylikt brev säger oss mycket. Vi erinras
här både om fableauernas blasfemiska gyckel och om
Voltaires sardoniska leende, och det röjer den underströmning
av blague och skepsis, som gick genom det till synes så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
