Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Den religiösa kulturen - Pascal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och några andra jansenister, dels försågo dessa honom med
flera av de teologiska argumenten. Men det betydande
ligger knappt i brevens teologi, utan i själva
framställningsformen.
Breven, vilka till ett antal av aderton utgåvos mellan 23
januari 1656 och 24 mars 1657, fingeras vara skrivna till
en god vän i landsorten av en enkel man, en god katolik,
ehuru utan någon teologisk bildning och utanför partierna,
men med ett sunt och klart bondförstånd: “Vi ha alldeles
misstagit oss“ — så börjar det första brevet. “För min del
fick jag först i går klarhet i saken, ty ända dittills hade
jag trott, att ämnet för meningsbrytningarna i Sorbonne
var mycket viktigt och av den yttersta betydelse för
religionen.“ Men nu ska ni få höra, vad grälet rör sig om.
Och så följer en redogörelse för tvistepunkterna, där
brevskrivaren med sitt sunda förstånd och på sitt enkla språk
alldeles smular sönder Arnaulds motståndare och visar upp,
huru futtiga och pedantiska deras anmärkningar mot Arnauld
i själva verket voro. För att få reda på tvistepunkterna
hade Louis de Montalte vänt sig till de lärda doktorerna i
Sorbonne och utsport dem. Men resultatet hade blivit
överraskande — alla hade de olika meningar och voro blott
ense i sin önskan att komma Arnauld till livs. Jag vände
mig — berättar Montalte — till den mångkunnige doktor
N. vid Collegium Navarræ och frågade honom, om nåden
var given till alla människor. Det ansåg doktorn ytterst
problematiskt, och för sin del ville han med stöd av
Augustinus förneka det. Jag bad honom då om ursäkt, att jag
så illa förstått hans mening, och frågade vidare, om hans
meningsfränder ej åtminstone fördömde jansenisternas sats,
att det är nåden, som bestämmer vår vilja till det goda.
Men här var jag lika olycklig. Ni begriper ingenting, sade
han. Det är icke däri, som kätteriet ligger. Det är en
rättrogen sats, på vilken alla Thomister hålla och även jag
själv. Som jag fortfarande ingenting begrep, frågade jag
då, vari M. Arnaulds kätteri egentligen låg. Jo, däri —
svarade han — att han ej erkänner, att de rättfärdiga hava
förmågan att uppfylla Guds bud på det sätt, som vi förstå
det. Förtjust över att hava fått reda på tvistepunkten
begav jag mig till Navarradoktorns svåger, en jansenist,
men i alla fall en förträfflig karl. För att få honom mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
