Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Den religiösa kulturen - Pascal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men vad är då idéinnehållet i dessa Pensées? Faguet
tror sig hava funnit det ursprungliga grunddraget i Pascals
karaktär i hans brinnande tro. Förmodligen har den fine
franske psykologen rätt. Men jag har ej känt mig fullt
övertygad. Den Pascal, som först möter oss, är i varje fall
rationalist; den franske författare, av vilken han tagit de
starkaste intrycken, är dock Montaigne, och även i Les
Provinciales och Pensées har han bibehållit sin skarpa logiska
dissekeringskonst — aldrig ett spår av mystiskt svammel.
Men hos denne rationalist fanns, liksom hos Swedenborg,
ett dunkelt inslag av annan art — av en mystiker, en poet,
en svärmare från urkristendomens dagar — och det är
brytningen mellan dessa båda själsriktningar, som för mig är
det fascinerande i Les Pensées. Det är sant, att ingen kan
hava en starkare känsla än Pascal av den mänskliga
ofullkomligheten, men han förlorar dock aldrig sinnet för
människotankens storhet. Människan, säger han, är så stor, att
hennes storhet visar sig, även då hon känner sig mest
ömklig. Ett träd kan ej känna olycka. Hennes elände är därför
en avsatt konungs. Människan — säger han på ett annat
ställe — är blott ett bräckligt rö i naturen. Men ett
tänkande rö. För att bryta det, behöver universum ej väpna
hela sin styrka; en vindpust, en droppe vatten är nog. Men
när universum förstör detta rö, är människan dock för mer
än den, som dödar henne. Ty hon vet, att hon dör, under
det att universum ej har en förnimmelse av sin
överlägsenhet.
Utgångspunkten för Pascal var, åtminstone teoretiskt, en
filosofisk tankebyggnad. Det var Montaignes skepticism, som
nu dock får en helt annan klangfärg. Ty själv var Pascal
icke skeptiker — i varje fall ej, då han nedskrev sina
Pensées, troligtvis ej heller förut — och han stannade ej vid
Montaignes trötta que sais-je. Montaigne blev för honom
blott en genomgångspunkt. Dennes filosofi lärde honom att
inse intigheten i det jordiska, människans hela intellektuella
och moraliska svaghet. Skepticismen blev därför för honom
den brygga, som ledde över till den religiösa tro, inför vilken
tvivlets stämma tystnade. Pessimist kan man ej heller kalla
Pascal. Montaigne och Le Rochefoucauld voro det, var och
en på sitt sätt, men en man som Pascal, över vars hela
väsen evighetslivets sol så rikt strömmar ut — en dylik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
