Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Den religiösa kulturen - Pascal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1670 av hans efterlevande under den nu så ryktbara titeln
Pensées de M. Pascal — visserligen ej alldeles texttroget,
utan med åtskilliga ändringar, uteslutningar och
modifikationer. Att — såsom man länge gjort — betrakta dessa
strödda tankar såsom lösryckta partier ur det stora, aldrig
skrivna arbetet torde emellertid vara orätt, och alla försök
att ordna de ännu i Pascals originalmanuskript bevarade
fragmenten så, att de återgiva dettas plan, hava visat sig
fåfänga. Snarare får man betrakta dem såsom en samling
aforismer, som Pascal troligen tänkt använda, men av vilka
flera säkerligen ej stå i något förhållande till det stora
arbetet. Sådana de nu föreligga, alldeles oordnade, äro de
intressanta nog ändå. De äro ett slags “Confessions“,
närmast erinrande om dem, som Pascals store mästare Augustinus
nedskrev, men ärligare, mindre självbespeglande än dessa,
ett bland den religiösa litteraturens märkligaste dokument,
som låter oss blicka in i 1600-talets måhända finaste
själsliv. Och på samma gång äro dessa brev en bland
milstolparna i den franska prosans historia. Ehuru skrivna för
nära tre hundra år sedan och säkerligen utan all tanke på
offentligheten, äro satserna i dem formade med en
enastående konstnärlighet, med denna underbara klarhet, som är
egendomlig för det franska språket, och frånser man den
ålderdomliga stavningen, skulle de nästan kunna hava varit
skrivna i våra dagar. “När man finner en stil naturlig —
säger Pascal i en av dessa aforismer — blir man helt
förvånad och förtjust, ty man hade väntat att finna en
författare och man upptäcker en människa. De, som ha en
god smak, bli däremot överraskade, när de öppna en bok i
hopp att möta en människa, men blott träffa en författare —.
Den sanna vältaligheten sätter sig över vältaligheten.“ Pascal
bemödar sig därför aldrig om att vara spirituell — han är
det, och detta kommer alldeles osökt fram i hans stil. La
Rochefoucauld, som också är spirituell, vet dock av det och
bemödar sig om satsens elegans. Pascal gör det knappast,
och gör han det någon gång halvt omedvetet, känner han
det snarast såsom en svaghet, såsom ett ovärdigt koketteri:
“De, som skriva mot äran, hava själva ärelystnaden att
skriva väl, de, som läsa boken, göra det för äran av att
hava läst den, och jag, som skriver detta, har måhända
samma fåfänga — liksom de, som läsa, vad jag skrivit.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
