- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 4. Den franska klassiciteten /
25

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Den religiösa kulturen - Pascal

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inquietum, donec requiescat in te äro i själva verket temat i Pascals
alla aforismer.

Sällan har antitesen mellan det ändliga och det oändliga
skarpare utmejslats än i Les Pensées, Det är Kopernicus’
och Galileis världsbild, som här träder fram för oss i religiös
belysning. Må människan — säger han — blott betrakta
naturen i dess höga och fulla majestät, detta strålande ljus,
som är satt liksom en evighetslampa att upplysa universum,
där jorden blott synes såsom en punkt i det oerhörda
kretslopp, som denna himlakropp beskriver. Och detta kretslopp
själv är blott en obetydlig punkt i förhållande till det, som
de stjärnor genomlöpa, vilka rulla på firmamentet. Vår
synvidd stannar här. Väl kan vår inbillning arbeta vidare,
men likväl skall den förr tröttna, än naturen tröttnar att
avslöja nya under. Allt vi skåda av världen är blott ett
omärkligt grand i naturens outtömliga sköte. Ingen tanke
kan omspänna dessa vidder. Fåfängt söka vi sporra vår
fattningsförmåga, men nå blott atomen, aldrig tingens
verklighet. Det är en oändlig sfär, vars medelpunkt är överallt
och vars omkrets ingenstädes. Och det är ett vittnesbörd
om Guds allmakt, att vår inbillning förlorar sig i denna
tanke. Men ett annat lika häpnadsväckande under kunna
vi iakttaga, om vi t. ex. betrakta det minsta småkryp.
Trots kroppens oerhörda litenhet har det lemmar med leder,
ådror i dessa leder, blod i ådrorna o. s. v. Man tror
måhända, att man här nått fram till den yttersta gränsen av
litenhet. Men även där öppna sig nya vidder.

Mellan människan och himlen, helvetet eller förintelsen
ligger blott detta jordeliv, som är det bräckligaste i världen,
och då de, som tvivla på själens odödlighet, ej hava någon
himmel, väntar dem blott avgrunden eller förintelsen.
Fåfängt vända vi våra tankar bort från den evighet, som
förestar och som vi icke kunna eliminera därigenom att vi
ej tänka på den. Den existerar trots oss, den närmar sig,
och döden, som låter upp porten, ställer oss inför det
fruktansvärda alternativet att antingen för evigt förintas eller
bliva evigt osälla. Intet är så fruktansvärt som denna fråga
om evigheten. Och likväl gives det människor, som icke
offra en tanke däråt, människor, som kunna råka i förtvivlan
över en småsak, en misslyckad ansökan, en inbillad skymf.
Detta är något ofattligt. En fånge, som ej vet, om hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 1 18:45:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/4/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free