Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Den religiösa kulturen - Pascal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dom fallit, men som väntar den om en timma — vore det
ej mot naturen, om han använde denna väntans och
spänningens timma med att spela kort och roa sig?
Jag — fortsätter han — skall ej försöka att bevisa Guds
existens, treenigheten eller själens odödlighet. Jag känner
mig icke nog stark att kunna övertyga förhärdade ateister.
Men även om jag det kunde, skulle jag ej inlåta mig på
försöket, ty en sådan kunskap, utan tron på Jesus Kristus,
vore både onyttig och ofruktbar. Om en människa
överbevisar oss, att en yttersta grund måste finnas, och om han
kallar denna Gud, så är därmed föga vunnet för vår
frälsning, ty därtill tarvas något annat. Ett faktum är, att vi
alla äro värda blott hat och förakt. Det lär oss förnuftet.
Men ingen annan religion än den kristna lär människan att
hata sig själv, och ingen annan religion kan därför
anammas av dem, som inse, att de blott förtjäna hat. Ingen annan
religion än kristendomen har förstått, att människan är den
på samma gång yppersta skapade varelsen och den mest usla.
Och så övergår han till att i andra aforismer bevisa
kristendomens alla företräden. För vår tid äro hans skäl
föga övertygande, och Pascals styrka ligger på ett annat
håll än detta mera teologiska: i den djupa känslan för
jordelivets intighet och för hjärtats krav på en högre visshet
än tankens. Det, som här rycker oss med hos Pascal, är
den religiösa lidelsens intensitet, hans framställning får här
en glöd, som erinrar om Kierkegaards, det är medeltidens
ädlaste spiritualism, som här blomstrar upp igen, något av
den innerliga gudsgemenskap, som kommit fram hos S.
Bernhard och S. Franciscus. Och dock är Pascal tillika en
av de mest typiska representanterna för 1600-talets franska
klassicitet. Han är det redan genom sin formfulländade,
klara framställning och genom den rationalism, som blandar
sig in i mystiken och som ännu starkare kommer fram, då
han yttrar sig om ämnen, som ej sammanhänga med
religionen, t. ex. om förhållandet mellan den nya tiden och
antiken. Här framlägger han nästan i detalj samma
program, som sedan upptogs av les modernes, vilka ju betraktas
såsom upplysningens förtrupp. Montesquieus klimatlära är
hos honom redan antydd liksom ock Rousseaus anfall på
äganderätten: “Den där hunden är min, säga de stackars
barnen, det där är min plats i solen — se där början till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
