Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Den religiösa kulturen - Bossuet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilken varje ord i bibeln var av Gud själv inspirerat. Den
protestantiska kyrkan hade väl förkastat Versio vulgatas
auktoritet och — visserligen blott under protestantismens första
tid — sökt att efter de bästa handskrifterna restituera den
ursprungliga hebreiska och grekiska texten. Men därutöver
hade man icke gått. Bibeln var fortfarande “Guds ord“ och
således till arten skild från varje annat arbete. De första
försöken till en filologisk kritik tillhöra 1600-talets mitt.
Här, såsom så ofta, var det Hobbes, som bröt vägen. I
Leviatan (1651) hade han påpekat, att de bibliska skrifterna
själva angiva, om än ej alltid författaren, så dock vanligen
tidpunkten, då de kommit till. Av inre skäl kan pentateuken
ej hava Moses till författare, Josuaboken ej Josua, och en
stor del av de bibliska böckerna hava skrivits under och
efter exilen. Men på de sju sidor, som Hobbes ägnade åt
denna fråga, kunde han blott framlägga den första skizzen
till en modern bibelkritik. Det första utförliga — som det
förefaller av Hobbes oberoende — bibelkritiska arbetet var
därför Spinozas Tractatus theologico-politicus (1670), vartill
vi senare skola återkomma. I Frankrike fick detta kort
därefter en efterföljare i R. Simons 1678 utgivna Histoire
critique du Vieux Testament, där han rent filologiskt jämför
de olika redaktionerna i den hebreiska, samaritanska och
grekiska bibeln, förfäktar, att Moses ej kan vara författare
till hela pentateuken, och framlägger en ganska bizarr teori
om profeterna, som enligt hans mening varit så väl
offentliga skrivare som predikanter, vilka omredigerat de heliga
skrifter, som funnits i statsarkivet; sin nuvarande form hade
dessa skrifter fått först genom Esra.
För Bossuet var naturligtvis en dylik upplösande kritik
ett verkligt brott, ett försök att “sätta människornas tankar
i stället för Guds“, och han lyckades också att få en order
om bokens indragning. Ännu på dödsbädden var han
sysselsatt med ett stort arbete, Défense de la tradition et des
saints pères, i vilket han mot Simon, såsom vanligt,
förfäktar den kyrkliga traditionens sanningsvärde. Men såsom
Sainte-Beuve anmärker misstog sig Bossuet här om den
nya fiendens farlighet. Det gryende upplysningstidevarvets
otro skulle icke hämta sin näring ur någon vetenskaplig,
filologisk bibelkritik, utan det, som här gav signalen, var
libertinen Voltaires gäckerier. Och den bibelkritik, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
