Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Den vetenskapliga kulturen - Filosofien - Descartes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgångspunkt, han sökte, var det från denna sats, som den
stora vägen till visshet ledde? Descartes visste fortfarande
lika litet om sanningen av de idéer han hade; han var till,
hade ideer, men huruvida de motsvarades av någon verklighet,
huruvida han drömde eller icke, visste han lika litet som
förut, och utanför sin egen subjektiva värld hade han ej
kommit. Matematiken, vars metod han här sökte tillämpa,
leder i själva verket ej heller längre. Den lär mig blott
att analysera vissa föreställningar, lär mig t. ex. att ur min
föreställning om en triangel alltid följer, att två sidor i
denna äro större än den tredje, att summan av vinklarna
utgöra två räta vinklar o. s. v., men den upplyser mig icke,
om några trianglar över huvud finnas utanför min egen
föreställningsvärld. För att nå den visshet, som han åtrådde,
måste Descartes därför företaga en logisk saltomortal, som
snarare hör hemma i den aristoteliska skolastiken än i
matematiken. Bland människans idéer är även idéen om det
oändliga. Denna idé kan hon emellertid såsom ändlig själv ej
hava skapat, ty en föreställning kan blott hava alstrats av
något, som har minst lika mycket realitet som det därav
alstrade, och den ifrågavarande idéen måste därför hava
givits henne just av detta oändliga väsen, som i följd härav
måste existera: “därav att jag existerar och har
föreställningen om ett fullkomligt väsen, följer alldeles klart, att
Gud existerar“. Men är således Gud till, måste mina övriga
idéer vara sanna, ty Gud kan ej hava skapat mig att
bedragas. Karaktäristiskt för tidens rationalism är, att denna
gudsidé icke såsom hos Augustinus är en moraliskt religiös,
utan en rent teoretisk idé.
Mot Descartes här refererade bevisföring gör Faguet en
anmärkning: den verkliga utgångspunkten för Descartes var
således icke självmedvetandet, utan Guds existens, och satsen
Cogito, ergo sum var icke någon väg till visshet utan blott
en “återvändsgränd.“ Alldeles rätt är detta kanske icke,
ty Descartes’ utgångspunkt är i själva verket icke Guds
existens, utan gudsidéen i oss — även detta en tanke, som
återgår till Augustinus — men ej heller denna
föreställning för oss vidare, och först då han från subjektets
föreställning sluter till föreställningsinnehållets existens utom
subjektet, sker det stora språnget från den matematiska metod,
han ville använda, först då når han den visshet, han sökt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
