Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Den vetenskapliga kulturen - Filosofien - Descartes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillfredsställda kunskapsbegärets och den vunna visshetens
huvudkudde, ej såsom Montaigne på okunnighetens och den
bristande vetgirighetens.“ Liksom Pascal och Bossuet är
även Descartes en troende, som visserligen kan anlägga
skeptikerns förklädnad, men som innerst är en kristen, vilken
hela tiden har målet klart för sig. Trots sitt
forskningsbegär var han verkligen en god katolik. Han var ytterst
rädd att uttala några kätterska åsikter, och efter domen över
Galilei undertryckte han t. o. m. ett arbete, där han
förfäktat liknande åsikter. Detta var icke blott av omtanke
för egen säkerhet. Ty han iakttog den katolska kyrkans
alla bruk, gick flitigt i mässan och företog flera vallfärder,
tydligen av uppriktig katolsk fromhet. Hans filosofi var
snarast ett försök att rädda religionen undan den
upplösning, som renässansens skepticism framkallat, och de fiender,
som han bekämpade, voro i främsta rummet libertinerna.
Cartesianismen är således i stort sett klassicitetens reaktion
mot renässansen, liksom Fichtes och Schellings filosofi var
det mot upplysningstidevarvet.
Han börjar, som sagt, med en total skepticism för att —
efter en mycket ofullständig analys — nå fram till en säker
utgångspunkt, från vilken han ansåg sig kunna verkställa
den syntes, som för honom var huvudsaken. Jag kan — så
är gången i hans bevisföring — tvivla på allt, alla mina
föreställningar kunna ju bero på villor, vara hallucinationer,
mina sinnen bedraga mig ofta, jag har ingen visshet, om
jag drömmer eller är vaken, mina idéer kunna vara mig
ingivna av en ond ande o. s. v. Men en sak är säker: jag
har dessa föreställningar, de må nu vara sanna eller falska.
Med andra ord: jag tänker. Men i och med det att jag
tänker, är jag också till — “Je pense, donc je suis, Cogito,
ergo sum.“ Denna formulering uttrycker emellertid ej fullt
exakt Descartes mening, ty satsen beror ej på någon
deduktion, ej på något ergo, utan på intuition, inses utan bevis
omedelbart såsom sann och borde därför snarare lyda: Cogitans
sum d. v. s. i det jag tänker, är jag, på samma gång jag
utsäger, att jag tänker, utsäger jag, att jag är till.
Någon så ny upptäckt, som Descartes här trodde sig hava
gjort, var detta knappast, och i själva verket möter oss tanken
redan hos Augustinus, som så ivrigt studerades under denna
tid. Och hade Descartes här verkligen funnit den fasta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
