Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Den vetenskapliga kulturen - Filosofien - Descartes - Spinoza
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och det protestantiska Sverige. Trots Descartes ängslan för
att på något sätt råka i strid med den ortodoxa kyrkan
hade denna dock fördömt hans filosofi, och 1666, då hans
lik förts till Paris, mötte det rent av svårigheter att få honom
begravd; redan tre år förut hade hans skrifter i Rom blivit
satta på Index. Såsom vanligt hade den katolska kyrkan
också denna gång ett fint väderkorn. Descartes hade
visserligen satt tron såsom högsta auktoritet över vetandet, och
han hade uttryckligen förklarat: “såsom högsta regel måste
vi i vårt minne inprägla, att den gudomliga uppenbarelsen
är den säkraste av alla sanningar. Om förnuftets ljus också
skenbart synes oss klarast och mest påtagligt, så är dock
Guds ord trovärdigare än vårt omdöme.“ Men han hade
likväl satt det mänskliga tänkandet såsom en — låt vara
sekundär — kunskapskälla vid sidan av den religiösa tron,
han hade, om än blott inom ett mot religionen skarpt
avgränsat område, fortsatt renässansens förutsättningslösa
forskning, och detta innebar onekligen en fara. Den följande
utvecklingen visade ock, att jesuiterna dömt rätt, ty det var
till en del i Cartesianismens skola, som de män fostrades,
vilka såsom Fontenelle sedan inledde upplysningsrörelsen i
Frankrike, och såsom Descartes’ lärjunge räknade man med
en viss rätt den man, som betraktades såsom århundradets
store kättare — Baruch Spinoza.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
