Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Den vetenskapliga kulturen - Filosofien - Spinoza
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han ännu mera radikalt framlagt hela sin världsåskådning,
Ethica. På denna hade han arbetat ända sedan 1660-talets
början, men avbrutit den för traktaten. Emellertid blev det
bekant, att han förberedde ett nytt arbete, och på de
holländska synoderna fattades nu beslut att “hindra Spinoza
att utbreda sin ateism och sin otro i dessa provinser“. I
följd av detta motstånd var Etiken ännu outgiven, då
Spinoza 1677 avled. Men hans vänner voro då nog behjärtade
att trycka en upplaga av såväl Etiken som av några andra
av den store tänkarens efterlämnade avhandlingar. Denna
upplaga utkom ännu under Spinozas dödsår, då författaren
icke längre kunde nås av de ortodoxa zeloternas hämnd.
Spinozas Etik är — såsom Windelband säger — “den
måhända mest imposanta begreppsdiktning, som alstrats av
en mänsklig hjärna“. Att här redogöra för hela hans så
konstfullt utarbetade system skulle leda till allt för stor
vidlyftighet, och en exposé därav tillhör filosofiens historia.
Här må endast några allmänna synpunkter framhållas, vilka
haft betydelse för kulturutvecklingen i allmänhet.
En fråga, som naturligtvis mycket sysselsatt forskningen,
har varit den: varifrån har Spinoza fått uppslagen till sin
originella tankebyggnad? En källa låg naturligtvis redan för
samtiden i öppen dag. Från Descartes har han lånat dels
den geometriska metoden, dels substansbegreppet. Men för
det första är hela — så att säga — “timbren“ en annan
i Spinozas system än i Descartes’, och för det andra ha
både den matematiska metoden och substansbegreppet hos
Spinoza fått en helt annan karaktär. Descartes har aldrig
genomfört den matematiska metoden, men hos Spinoza har
hela systemet lånat sin form från Eukleides’ geometri. Han
böriar med några definitioner på de termer, han sedan
begagnar, causa, substans, attribut, modi o. s. v.; därefter
följa några axiom, och så kommer den första “propositionen“
— en torr, exakt matematisk form, som bjärt sticker av
mot Spinozas av en så brännande mystik fyllda
världsåskådning och som visar, att även denne store tänkarskald levde
under rationalismens århundrade. Substansbegreppet, som
hos Descartes möter oss först längre fram i systemet, utgör
för Spinoza själva utgångspunkten. Descartes hade från
självmedvetandet lett sig fram till gudsbegreppet eller den
absoluta substansen. För den israelitiske tänkaren däremot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
