Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Klassicitetens pioniärer - Malherbe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statslivet var den nya tiden förhatlig, var den Malherbe
förhatlig inom poesien. De idéer, med vilka han rör sig,
äro fullkomligt allmänna, sådana, som kunna hyllas av ett
helt folk, nästan aldrig sådana, som äro färgade av ett
individuellt själsliv. Redan häri märka vi det bestämda
anslaget till den franska klassiciteten, till — för att begagna
Levertins ord — “den enkla, stora linjens konst, som drar
i härnad mot renässansornamentikens yppighet“. Vi märka,
det ock i den utpräglade rationalismen, som är den nya tidens
signum. Aldrig någon känsla, som darrar bakom orden,
ingen otyglad fantasi, som lätt slår ut i överdrifter, utan
klart, kallt förstånd i en genomskinlig, plastisk form.
Malherbes betydelse ligger också däri, att han först av alla
känt det nya vinddraget i den franska kulturen och lämpat
dikten efter detta. För det nya Frankrike, som man nu
ville skapa, var staten allt, även den begåvade individen
blott ett kugghjul i det stora maskineriet, och lyriken
efterträddes därför av en retorisk förståndspoesi, som ju mera
vi närma oss Ludvig XIV:s tid blir desto mera pompös,
får allt mer och mer av allongeperuk. Den förste, hos
vilken vi möta denna dock så berusande oratoriska diktning,
är Malherbe, och vi behöva blott läsa några strofer ur hans
Prière pour le roi allant en Limousin för att förstå den
tjusning, som denna dikt kunde utöva på samtiden. Först
anslaget, som ger oss den bakgrund, mot vilken den nya,
gyllene åldern, fredens och auktoritetens tid, avtecknar sig:
O dieu, dont les bontés de nos larmes touchées
Ont aux vaines fureurs les armes arrachées,
Et rangé l’insolence aux pieds de la raison,
Puisqu’à rien d’imparfait ta louange n’aspire
Achève ton ouvrage au bien de cet empire,
Et nous rends l’embonpoint comme la guérison.
Certes quiconques a vu pleuvoir dessus nos têtes
Les funestes éclats des plus grandes tempêtes
Qu’excitèrent jamais deux contraires partis,
Et rien voit aujourd’hui nulle marque paroître,
En ce miracle seul il peut assez connoître
Quelle force a la main qui nous a garantis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
