Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Kampen mellan klassicitet, barock och renässans
- Klassicitetens pioniärer
- Malherbe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
La terreur de son nom rendra nos villes fortes,
On n’en gardera plus ni les mures ni les portes,
Les vielles cesseront au sommet de nos tours;
Le fer mieux employé cultivera la terre,
Et le peuple qui tremble aux frayeurs de la guerre,
Si ce n’est pour danser, n’aura plus de tambours.
Och så till sist kontrasten mellan Henrik IV:s
konungadöme och den siste degenererade Valois:
Quand un roi fainéant, la vergogne des princes,
Laissant à ses flatteurs le soin de ses provinces,
Entre les voluptés indignement s’endort,
Quoi que l’on dissimule, on n’en fait point d’estime,
Et si la vérité se peut dire sans crime,
C’est avecque plaisir qu’on survit à sa mort.
I hela dikten är det, såsom man märker, blott
statsborgaren, som talar. Det är — för att använda Sainte-Beuves
ord — “le bon sens politique“, som förvandlats till poesi.
Den tanke, som hela tiden varieras, är ju mycket enkel:
landet, förut sönderslitet av partistrider, har räddats genom
konung Henrik, som åter givit det fred och ordning och
som varje god medborgare därför är skyldig att hörsamma
och stödja. Denna tanke är sådan, att den måste förutsättas
för varje god fransman, och någon enda mera personlig
nyans förekommer här icke. Det hela är så litet individuellt,
så litet lyriskt som möjligt, det är ett tal, som genom att
avfattas på vers visserligen blivit mindre prosaiskt, men som
icke äger någon personlig klangfärg.
Med denna och dylika dikter inledes, såsom Brunetière
genialiskt utvecklat, den “évolution des genres“, som skiljer
renässansen från klassiciteten. Det nya samhället
framtvingade en ny form för dikten. Renässansens tidsålder med
dess individualism och dess personligt färgade lyrik var
förbi, och Richelieus århundrade krävde en diktform, som
gav ett uttryck åt dess idéer. Det var detta krav, som
Malherbe tillmötesgick, och Boileau, som betecknar
höjdpunkten inom klassiciteten, kunde därför med full rätt
förklara Malherbe för den nya smakriktningens pioniär.
Såsom sådan blev han också sedermera nyromantikens
strykgosse. Men i klandret ligger ett förbiseende av, att dikt
och verklighet dock måste stämma samman. Shakspere och
Lope hade varit orimligheter i Richelieus och Ludvig XIV:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Apr 1 18:45:13 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/4/0092.html
