Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Klassicitetens pioniärer - Malherbe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
programmet följde han själv och hans vänner ivrigt. För
ordskatten i sina dikter lånade de från greker och romare, från
gammalfranskan och dialekterna, allt i syfte att göra
modersmålet rikare. Malherbe däremot med sin motvilja mot all
individualism hade en mycket livlig känsla av språkets
karaktär av att vara ett uttryck för hela samhällets kultur,
en skapelse icke av några stora författare, utan av hela
folket. Han förkastade därför plejadens alla nybildningar,
som ju hos du Bartas gått till löjlig överdrift, och höll
strängt på, att ett ord skulle begripas av alla, vara vanligt,
ej individuellt, utan så generellt som möjligt, ej latinskt,
grekiskt, gammalfranskt eller picardiskt, utan god, modern
franska. Någon skillnad på poesiens och prosans ordskatt
erkände han icke. Han fällde t. o. m. det överordet, att
hans läromästare i franska voro bärarna vid hamnen. Därmed
menade han visst icke, att han gillade hela deras ordbok,
ty till vulgära uttryck var Malherbe en ivrig fiende, både
av skönhetskänsla och därför att “slangen“ dock smakade
av individualism. Men mannen av folket hade ett naturligt,
oförvillat franskt språköra, som ej bortkollrats genom för
mycken lärdom, han kunde ej italienska eller grekiska, och
hans språk var därför — om man strök vulgarismerna —
äkta och god franska. Och lika sträng som Malherbe var
med avseende på själva ordvalet, var han med avseende på
ordens betydelse och nyanser; man fick ej blanda hop
conjurer och adjurer, ej complainte och plainte o. s. v. Rimmen
fingo ej vara alldagliga och allt för lätta. Hans program,
som sedan fastslogs av Franska Akademien, var därför i
korthet detta: en författare skall vörda bruket och följa
det, icke förmätet föreskriva språket lagar, utan i stället
söka upptäcka och tillämpa dem, som språket självt erkänner.
Ty individualismen leder här till språklig anarki. I själva
verket var Malherbes ståndpunkt vida mera nationell och
demokratisk än plejadens. Du Bellay hade skrivit: “Fuis
le public ignorant, peuple ennemi du rare et antique savoir,
contente-toi de peu de lecteurs“. Franciaden och Cléopâtre
hade också båda varit kotteridikter. Först med Malherbe
blev det klart, att dikten måste vända sig till hela folket
och därför ock begagna dess språk.
Malherbe angav således parollen för klassiciteten. Men
själv var han ännu långt ifrån klassisk, utan brottades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
