- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 4. Den franska klassiciteten /
78

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Klassicitetens pioniärer - Malherbe - Balzac

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

estetikens råmärken, blott man höll denna borta från den yttre
formen, och en dylik blandning av barock och klassicitet är
också vad vi finna, om vi vända oss till de båda skalder,
som av Malherbe själv och av samtiden särskilt betraktades
såsom hans lärjungar, Racan och Maynard. Ingendera var
utan poetisk begåvning, snarare voro båda i detta fall
överlägsna mästaren, av vars formtukt de väl togo intryck, men
knappast mera. Deras dikter höra snarare till barocken än
till klassiciteten; bådas mest bekanta verk falla inom
herdepoesien, som då, på Honoré d’Urfé’s tid, var barockens
mest omtyckta diktart, så Racans Bergeries, ett
pastoraldrama, som tagit starka intryck av Tassos Aminta och
Guarinos Pastor fido, och Maynards Philandre, en herdedikt
i fem sånger, vilka närmast inspirerats av d’Urfé’s Astrée.
I själva verket voro båda icke så dåliga lyriker, som närmast
fortsatte den ronsardska skolan och blott i det yttre böjt
sig för Malherbes auktoritet.

BALZAC.



Av större betydelse var Jean-Louis Guez de Balzac, som
med en viss rätt betecknats såsom “prosans Malherbe“. Han
tillhörde en adlig och även burgen släkt och kunde därför
tillbringa större delen av sitt liv såsom en oberoende
godsägare. I viss mån betraktade han sitt Vaucluse med samma
ögon som Petrarca betraktat sitt. Någon naturvän var han
icke, men den enkla naturen gav dock hans litterära
storhet en viss relief, då han från sitt undangömda Tusculum
sände sina så beundrade brev till huvudstadens vittra
finsmakare. Ty i dessa brev ligger hans förnämsta litterära
insats, och genom dem blev han Frankrikes Bembo, som av
brevet gjorde en fransk konstart, nästan en prosadikt.
Liksom den italienske kardinalen tog han Cicero och Seneca
till förebilder. För innehållet och för adressaten intresserade
han sig lika litet som renässansens övriga epistolarförfattare,
blott för formen. Balzac var en kall egoist, en torr gammal
ungkarl med bläck i ådrorna snarare än blod. Samtidens
politiska händelser intresserade honom, såsom han själv
erkände, icke mera, än om de tilldragit sig i Japan, och några
verkliga vänner hade han knappt. Men han behövde några,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 1 18:45:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/4/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free