Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Klassicitetens pioniärer - Balzac
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till vilka han kunds rikta sina brev, som icko voro skrivna
för adressatens egen räkning, utan avsedda för hela det
vittra Paris. Det betydande i dem är själva stilen, och
att de så kunde slå an, visar bäst det starka formella
intresset hos Malherbes och Balzacs samtid, den vikt, som
man då fästade vid det franska språkets utbildning.
Innehållet utgöres för det mesta blott av loci communes och
banalt smicker.[1] Men perioderna äro ordnade på detta
regelmässiga, pompösa sätt, som så tilltalade 1600-talet, med en
satsbyggnadens centralisation, som erinrar om det samtida,
statslivets, och en grandezza, som föregriper Ludvig XIV:s
tid. Stundom tycker man sig nästan höra Bossuet, såsom
i denna ofta citerade fras: “Il n’y a rien que de divin dans
les maladies qui travaillent les états. Ces dispositions et
ces humeurs, cette fièvre chaude de rébellion, cette léthargie
de servitude viennent de plus haut qu’on ne s’imagine. Dieu
est le poète et les hommes ne sont que les acteurs.“ Några
personliga nyanser har hans stil icke, utan liksom Malherbes
poesi strävar den blott efter det klassiskt “allmängiltiga“.
Balzac vägde därför sina uttryck med samma, omsorg som
Malherbe: “Jag erkänner, att jag skriver på samma sätt
som man bygger slott och tempel... En man, som föresatt
sig fullkomligheten och som arbetar för evigheten, kan ej
låta nagot sippra ut ur sin själ utan att först länge hava
överlagt med sig själv.“ Men just i Balzacs av samtiden så
beundrade grandezza låg något av onatur, av barock, och
detta märker man särskilt, då man jämför hans ofta
överlastade och preciösa stil med Descartes’ och Pascals. De
äro de verkliga klassikerna och försmå alla falska
prydnader, äro framför allt klara och genomskinligt logiska, under
det att Balzac trots sin stilkonst verkar affekterad.
Emellertid vore det orätt att beteckna Balzac såsom
alldeles idélös. Han har onekligen idéer, men de äro icke
originella, utan blott ett eko av samtidens. Lika litet som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
