Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Klassicitetens pioniärer - Balzac - Franska Akademien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intresse än detta hade han icke, och han varken älskade
eller hatade annat än med hänsyn till det allmänna.“ Ett
dylikt porträtt är ur många synpunkter intressant. Att det
är fullkomligt ohistoriskt, betyder mindre; det är lånat från
Livius’ sagor om forntidens romare, ej från den historiska
verkligheten. Men det saknar all realism, all individualitet,
det är en abstrakt, opersonlig marmorbild av
Medborgardygden, sådan som Richelieus tid ville att denna skulle
uppfattas, och denna blodlösa abstraktion har Balzac kallat en
“romare“. Men i ett dylikt idealporträtt känna vi redan
igen klassicitetens människouppfattning, dess smak för de
enkla, stora linjerna, dess motvilja mot all individuell
historisk eller nationell karaktäristik och även det nya ideal, som
Richelieus samtid skapat av en god medborgare. Ungefär
samtidigt möta vi samma romare i Corneilles Horace. Att
Corneille skulle hava lånat sin uppfattning från Balzac, är
knappast sannolikt redan därför, att Dissertations politiques
trycktes några år efter den första representationen av Horace.
Denna uppfattning låg i tiden, ty samma romare som hos
Corneille och Balzac möta vi sedan hela tiden i det
franskklassiska dramat, och den enklaste förklaringen är nog den, att
detta idealporträtt var vida mera fransk-klassiskt än romerskt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
