Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Klassicitetens pioniärer - Balzac
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Malherbe ville han uttrycka några andra tankar än de, som
voro eller borde vara alla goda fransmäns, och liksom
Malherbe var han en svuren fiende till all individualism;
hans ideal var likformighet, absolutism, ordning, och detta
kommer särskilt fram i hans panegyrik över Ludvig XIII,
Le Prince. En mera devot förkämpe hade det absoluta
konungadömet ej kunnat önska. Frankrikes konung, säger
han, har endast himlen över sig och kan blott synda mot
Gud själv. Allt är honom såsom statens representant
tillåtet, och redan här möta vi ett försvar för lettres de cachet.
Den enskilde, säger Balzac, kan väl stundom med hänsyn
till det allmänna bästa råka ut för åtskilliga obehag, liksom
åtskilliga träd kunna brytas och några hus störta kull, då
nordanvinden stryker fram och rensar luften. “Varför skulle
det ej vara tillåtet för en furste att på en enkel misstanke,
på en lätt farhåga, även på grund av en dröm försäkra sig
om bråkiga undersåtar och lätta sinnet, i det att han till straff
ger dem lugn och ro? Skall icke snarare en trogen
undersåte med glädje underkasta sig detta häkte, varigenom den
omtvistade frågan kan undersökas, hans trohet bevisas, hans
fienders förtal vederläggas och hans härskares oro lugnas?
Och är det icke bättre att hindra de oskyldige från att
fela, än att sedan drivas till den hårda nödvändigheten att
straffa brottslingar?“ Detta låter ju onekligen såsom en
satir, men är rama allvaret och skrivet av en man, vars
ärelystnad just var att i klassisk form uttrycka allas idéer.
Samma åskådning kommer fram i den första av hans
likaledes högt beundrade Dissertations politiques, då han där
söker teckna det romerska nationallynnet. Romarens styrka
var hans förmåga att underordna sig lagen och att härska
över människorna. “Han var därför städse beredd att offra
sig för sina medborgares väl och att för staten underkasta
sig varje fara. Antingen befallningen kom från ett orakel
eller han fick den av egen ingivelse, tackade han gudarna
och betraktade det såsom den största nåd, som han från
dem mottagit, då de befallde, att han skulle sätta sig i
spetsen för en här, som skulle vinna en drabbning, i vilken
han själv skulle stupa. I följd därav fanns det intet, som
ej var honom lätt, intet, som vi ej kunna anse trovärdigt.
Han erkände varken naturens, frändskapens eller vänskapens
band, när det gällde fosterlandets lycka, något annat privat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
