Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Klassicitetens pioniärer - Franska Akademien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inskränkt till dem, som själva anmält sig. Någon glans
vilade således icke över kardinalens skapelse, och akademien
var fortfarande knappt annat än ett privat sällskap.
Medlemmarna sysselsatte sig egentligen blott med språkfrågor,
och deras ingripande i striden om Le Cid var ett rent
undantag, som berodde på kardinalens särskilda order. Under
Richelieus tid sammanträdde de än hos den ene, än hos
den andre medlemmen i dennes anspråkslösa bostad, efter
Richelieus död hos den nye beskyddaren, storsigillbevararen
Séguier, de hade inga offentliga sammankomster, inga pris,
och inga höga herrar voro ännu ledamöter.
Först med Ludvig XIV fick akademien en särställning i
förhållande till Academia della Crusca och andra liknande
samfund. Efter Séguiers död 1672 åtog sig nämligen
konungen själv beskyddarskapet, och först nu kan man säga,
att akademien förvandlades till en statsinstitution. Den slapp
att hädanefter ambulera från den ene till den andre och
fick nu en furstlig samlingslokal i Louvre, en sal i det
nuvarande skulpturmuseet. Den blev aristokratisk från att ha
varit borgerlig och lärd, höga herrar invaldes,
högtidssammanträdena blevo offentliga, den nyvalde tog vid dem sitt
inträde med ett tal inför allmänheten, litterära pris började
att utdelas — det äldsta, för vältalighet, instiftat av Balzac,
utdelades 1671 — vid varje veckosammanträde gåvos jettoner
med konungens bild till de närvarande, vid hovspektaklen
voro särskilda platser reserverade för akademiens ledamöter
o. s. v.
Nästan alla av storhetstidens betydande författare voro
medlemmar av akademien — Molière ansågs ej kunna
inväljas såsom skådespelare, Bourdaloue ej såsom jesuit, La
Rochefoucauld och Saint-Simon ansågo sig vara för höga
herrar att mottaga ett val. Men alla de andra voro med.
I det stora hela kan detsamma sägas om 1700-talet. Någon
exklusivt akademisk smak har akademien nästan aldrig
förfäktat. I striden mellan les anciens och les modernes
deltog den ej, den öppnade sina portar för encyklopedister och
nyromantiker, och först under 1800-talet har den visat sig
mera grätten, då den vägrat att upptaga Honoré de Balzac
och Zola. I sak har detta likväl haft föga att betyda.
Intresset för en ledig fåtölj i Franska Akademien har mera
varit ett sportintresse än en litterär livssak. Man har tvistat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
