Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Barocken - Hotel de Rambouillet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta äktenskap föddes 1588 Catherine de Vivonne, som
således var till hälften italienska, till hälften franska och
som fick sin första uppfostran i en krets, vars idéliv speglar
sig i Pastor fido och där sällskapsskicket hade fått den
italienska senrenässansens hela förfining och intellektuella
läggning. Blott tolv år gammal gifte hon sig med en likaledes
mycket ung fransk ädling, Charles d’Angennes, sedan marquis
de Rambouillet, och flyttade med honom till Paris. Tonen
vid Henrik IV:s hov behagade henne icke, och hon drog
sig därför allt mer och mer tillbaka från detta för att i
stället bilda sin egen krets. Hon ville — skrev Tallemant
des Réaux — “så att säga taga hovet med sig, göra det
mera förfinat, mera hedersamt, bättre organiserat än det var
i Louvre“. På den plats, där nu Magasins du Louvre resa
sig, låg hennes gamla fädernepalats, Hotel Pisani, men detta
lät markisinnan totalt ombygga efter sina egna ritningar
och införde därmed en i viss mån ny palatsstil. Färdigt
blev det nya Hotel de Rambouillet 1618. I stället för de
stora, kalla och höga slottssalarna skapade hon en file av
mindre kabinett, mera lämpade för en sällskaplig samvaro,
och av dessa blev särskilt “den blå salongen“ ryktbar, ty
det var här, som markisinnan samlade hela det dåtida
Frankrikes intelligens. Tiden 1620—1650 i Frankrikes kultur
har framför allt sin prägel av Hotel de Rambouillet.
Det var den italienska renässansens umgängesliv, som nu
omplanterades i fransk jord. Gästerna i Hotel de
Rambouillet erinra icke så litet om medicéernas umgängeskrets.
Till dem hörde Frankrikes högsta aristokrati; man mötte
här statsmän som den unge Richelieu, fältherrar som Condé,
hans syster, sedan hertiginna de Longueville och bekant
såsom Frondens drottning, Charlotte de Montmorency, för
vilken konung Henrik i sin ålders höst förgäves suckat, och
nästan alla de vackra, högättade damer, som sysselsatte den
tidens memoarförfattare. Aristokrater och snillen som La
Rochefoucauld och Saint-Évremont träffade där poeter som
Malherbe, Racan och Corneille, vilken senare ofta föredrog
sina dramer i den blå salongen, innan de uppfördes på scenen.
Balzac var här en trägen gäst, då han kom till Paris, och
det var framför allt här, som hans brev upplästes och
beundrades. Här träffades tidens lärde, Chapelain, Conrart,
Vaugelas och andra, och bland de skrifter, som lästes högt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
