Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Barocken - Hotel de Rambouillet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befunno sig ock så svårsmälta arbeten som Descartes’ Discours
sur la méthode. Men även de rent sällskapliga talangerna
uppskattades. Ledare för de muntra, ofta ganska burleska
upptågen var den lille Voiture, som förtjänar ett särskilt
kapitel, och bland förgrundsfigurerna i Hotel de Rambouillet
finna vi en dam av borgerlig härkomst och med ett icke
alldeles fläckfritt förflutet, den vackra och begåvade Angélique
Paulet, vars inträdeskort i denna högadliga krets av damer
bestod i hennes oförlikneliga skönhet, hennes underbara
blonda hår, om vilket poeterna skrevo så mycket, hennes
begåvning och hennes musikaliska talanger. Och liksom
inom den italienska renässanssocieteten umgicks man här med
varandra på en med vissa nyanser jämlik fot.
Likväl kan man urskilja vissa perioder i Hotel de
Rambouillets historia. Det första årtiondet, då Malherbe ännu
levde, är det mera allvarliga, vetenskapligt intresserade, det
nästa, då Voiture anger tonen, är det glada, uppsluppna,
den första rokokon, det tredje, då Julie d’Angennes bildar
medelpunkten, är den preciösa perioden, barocken i dess
nationellt franska form.
Markisen och markisinnan av Rambouillet hade flera barn,
men av dessa blev dottern Julie, född 1607, den mest
bemärkta. Medan hon ännu var ung, var det hon, som stod
i spetsen för alla de glada upptåg, med vilka det yngre
släktet roade sig i Hotel de Rambouillet, men därunder blev
hon allt mer och mer bortfjäsad, och den unga flickan
förvandlades till en medelålders “preciös“ dam, nästan lika
pedantisk i sin språkpurism som de lärda herrarna i Franska
Akademien voro i sin, ty det blev nu ett alldeles särskilt
språk, som utbildades för det finbildade sällskapet i den blå
salongen. Bland dem, som uppvaktade den sensibla
herdinnan, var också markisen av Montausier, och hela Frankrike
var intresserat av, huru frieriet skulle lyckas. Ty
“kärlekens konst“ hade åter blivit lika vetenskaplig, med lika
många kapitel som på trobadorernas och Guillaume de Lorris’
tid, och först 1645, då herdinnan uppnått den
aktningsvärda åldern av trettioåtta år, ansåg hon det klokt att giva
vika och räcka sin hand åt den smäktande pastor fido, som
så troget uppvaktat henne och som förut fått genomvandra
alla de olika orterna i det “Pays de Tendre“, vars karta
kort därefter utgavs i mademoiselle de Scudérys roman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
