Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Barocken - Den preciösa romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visar oss en bild av ideal skönhet. Sappho — det var hennes
namn som preciös — var av ett så ädelt blod, att ingen släkt
i Mitylene hade ett längre stamträd, en mera berömd och
mindre tvivelaktig börd. Då hon var tolv år gammal, började
man att tala om henne som en person, vars skönhet, snille
och omdöme redan voro fullt utbildade. Hon är av medellängd,
men så välbildad, att intet är övrigt att önska. Hennes
ansiktsdrag äro fina och blygsamma. Ansiktet är ovalt,
munnen liten och röd, händerna så underbart vackra, att
de synas danade att taga hjärtan. Hennes begåvning är så
omfattande, att man kan säga, att ingen begriper det, som
hon ej begriper.
Det var denna förtjusande dam, — i verkligheten “une
belle à faire peur“ — som med sina romaner hänförde de
kretsar, vilka voro de tongivande, strax innan Molière och
Boileau togo ledningen.
Dessa kretsar hade uppfostrats vid d’Urfé’s Astrée, vars
sista del utkommit så sent som 1625. Mademoiselle de
Scudérys romaner äro vad själva andan beträffar en
fortsättning av Astrée, men i yttre avseende skilja de sig icke
så litet från urbilden. Under tiden mellan d’Urfé och de
Scudéry hade nämligen herderomanen övergått till heroisk
roman. Såsom vi minnas spelade Astrée företrädesvis inom
herdelivets värld, och det heroiska elementet intager där en
underordnad plats. Men vid sidan av herderomanen gjorde
sig under 1600-talets förra del också andra inflytelser gällande.
1621 hade Barclajus’ Argenis utkommit, och därmed hade
man fått en politisk roman, en tidshistoria i förklädd gestalt.
Och även Heliodoros’ Theagenes och Kharikleia med dess
preciösa erotik, dess reseäventyr och många förvecklingar var
fortfarande en omtyckt läsning. Icke ens Amadis hade man
alldeles glömt. Alla dessa element återfinnas hos
Gomberville, som efterträdde d’Urfé såsom den tidens populäre
romanförfattare. Hans romaner äro liksom Argenis nyckelromaner,
men hans Polexandre är icke en herderoman, utan en
riddarroman liksom Amadis, och liksom i de grekiska romanerna
äro hjältarna ständigt på resa i exotiska länder. Däremot
rör den sig ej med kända historiska personligheter.
Polexandre är konung över de kanariska öarna, och det hela skall
visserligen tilldraga sig kort efter Amerikas upptäckt, men
i utförandet lämnas den verkliga historien alldeles ur sikte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
