Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Barocken - Den preciösa romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prinsessan i Boccaccios novell faktiskt vandrat från harem
till harem — hertiginnan de Longueville, urbilden, var i varje
fall ej lika lycklig. Men — som Tallemant i sina memoarer
förklarar saken — “Le grand Cyrus tecknar blott deras
karaktärer, ej deras handlingar.“ Icke ens i den meningen
kan man likväl tala om någon realism, att mademoiselle
de Scudérys umgängesvänner varit sådana, som de här
framställas, — de samtida memoarerna och anekdotsamlingarna
giva en helt annan bild av dem — utan de äro blott bleka
idealporträtt, som säga oss, huru denna societet ville bliva
uppfattad. De visa oss den drömvärld, inom vilken man
levde, men denna drömvärld var icke utan all motsvarighet
i Frondens Frankrike, där kärlek och politik så ofta blandade
sig i varandra och i vars krig “la grande mademoiselle“ och
hertiginnan av Longueville togo en så verksam del. De röja
även det psykologiska intresse, som gripit denna tid, ty
skildringen av hjältarnes och hjältinnornas preciösa själsliv
är dock huvudsaken, och mademoiselle de Scudéry tröttnar
aldrig på att analysera deras subtila och ömtåliga väsen.
Analysen är ytterst ofullkomlig, knappt mer än ett trevande
försök, men den förebådar dock den verkliga, djupa analysen
hos klassicitetens stora psykologer, hos Racine och Molière.
Här möter oss för övrigt samma drag som i de samtida
tragedierna: en utpräglad förkärlek för en kollision mellan
kärlek och plikt, dock så att plikten vanligen segrar över
kärleken, men i alla fall får sin slutliga belöning, därigenom
att de älskande få varandra. Efter att hava varit den
olyckligaste av alla älskare — heter det i slutet av romanen
— “såg Cyrus sig såsom den lyckligaste bland människor,
ty han fann sig i besittning av Asiens största skönhet, ’la
plus vertueuse personne de la terre’, som så ömt besvarade
hans lidelse, när dygden nu tillät henne det, att han hade
skäl att tro sig vara lika högt älskad som han själv älskade.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
