Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Renässansens epigoner - Den picareska romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
få Francion och hans nye vän höra Laurettes förhistoria. I
den tredje följer Francion adelsmannen till dennes slott och
berättar där för denne sin egen historia, som fortsätter ända
till och med den sjunde. Först i den åttonde boken upptages
den ursprungliga handlingen ånyo, Francion träffar åter
Laurette, men — ledsnar på henne och beslutar att söka
upp en italiensk dam, vars porträtt han sett på slottet och
i vilken han blivit kär. Så följa nya äventyr och
förvecklingar, som först i den tolfte boken sluta därmed, att Francion
blir gift med den vackra italienskan.
Kompositionen är, såsom av referatet framgår, ytterst
bristfällig. Men romanen har rent ypperliga miljöskildringar,
framför allt i det parti, där Francion berättar om sitt
studentliv i Paris. En så allsidig skildring av de olika sidorna av
stadens liv får man leta efter, och i den dräpande kritiken
av denna tids pedantiska undervisningsväsen erinrar Sorel
om Rabelais. Men å den andra sidan måste dock medgivas,
att dylika skildringar icke utgöra romanens huvudsyfte, och
i stort sett är Francion framför allt, liksom Le grand Cyrus,
en äventyrsroman, ehuru visserligen äventyren tilldraga sig
i en annan värld än den, där Hotel de Rambouillets gäster
helst dvaldes. Att ha öppnat en dylik ny värld för den
franska litteraturen var dock en ej föraktlig landvinning.
Fem år efter Francion utgav Sorel (1627) sin andra roman,
Le berger extravagant, som utan tvivel är vida mindre lyckad.
Uppslaget hade han lånat från don Quijote, och liksom där
en lantjunkare blir kollrig av att läsa alla Amadisromanerna,
är det här en son till en sidenkramhandlare, som blir vurmig
av alla de herderomaner, som han slukar. Han klär ut sig
till herde i den pastorala stilen med silkesstrumpor och
schäferhatt, svärmar för sin Dulcinea — i verkligheten en piga —
och upplever en rad av äventyr, möter, som han tror, satyrer,
druider o. s. v. och råkar, liksom Don Quijote, in i en mängd
förvecklingar, i vilka den prosaiska verkligheten och det
ideala herdelivet komma i en komisk kontrast till varandra.
Till sist tror han, att han blivit förvandlad till ett träd, och
först efter åtskilligt gyckel botas han för sin galenskap.
Ur en synpunkt är denna roman intressant: den lär oss
Cervantes’ verkliga storhet. Sorel har endast uppfattat det
parodiska elementet i Don Quijote, men han äger icke vare
sig Cervantes älskvärda humor eller hans skildrarförmåga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
