Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Renässansens epigoner - Den picareska romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Le berger extravagant är blott en parodi på herderomanen,
hjälten är helt enkelt tokig, någon sympati för honom kunna
vi omöjligen hysa, och Sorels bok har därför med rätta
blivit bortglömd på samma gång som originalen, under det
att Don Quijote är lika kär för dem, som aldrig läst
Amadis. För sin tid hade romanen dock en viss betydelse. Ty
det är ett faktum, att efter 1627 upphörde den rena
herderomanen, och Corneille, vars första dramer onekligen äro
förklädda pastoraler, ansåg sig dock böra lägga bort
herdekostymen och låta styckena spela inom en värld, som
åtminstone liknade den verkliga. Det är då ett nära till hands
liggande antagande, att Sorels parodi bidragit till att dräpa
smaken för den pastorala onaturen, även om denna under
andra former levde kvar hos den preciösa societeten.
Den mest populära av denna tids picareska författare var
emellertid Paul Scarron, som kanske för eftervärlden är
mest bekant såsom “le mari de sa veuve“, såsom Mad. de
Maintenons förste man. Blott i en enda punkt hade livet
varit milt mot honom: det hade givit honom ett
oförbränneligt gott lynne. Men sällan har någon haft mindre
anledning till glädje. Han föddes såsom en rik mans son,
men då han var ungefär trettio år gammal, dog fadern
såsom ruinerad. Och kort förut hade Paul Scarron träffats
av en annan olycka: han hade blivit nästan fullständigt lam
och var för framtiden bunden till sin länstol. Och därtill
plågades han av en olidlig värk, som endast kunde dövas
med opium. Likväl förblev han glad, nästan nöjd, och den
milda klagan, som till sist kommer fram i den gravskrift,
som han författade över sig själv, röjer kanske ett större
hjältemod än månget mera prisat:
Celui qui ci maintenant dort
Fit plus de pitié que d’envie,
Et souffrit mille fois la mort
Avant que de perdre la vie.
Passant, ne fais ici de bruit,
Garde bien que tu ne l’éveille;
Car voici la première nuit
Que le pauvre Scarron sommeille.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
